Syfte: att söndra och härska.


Jag skriver det här av olika anledningar. En av dem är att jag vill att folk ska få lite ont i magen när de tittar på Idol. Eller en brännande ilska bakom ögonlocken. Eller en våg av empati som sköljer genom kroppen.
En annan är att jag tror att jag har vunnit en strid som har pågått i mer än tio år. Ytterligare en är att jag vill göra er medvetna om ordets makt.

Jag är uppvuxen med musik. Jag har spelat piano, fiol, sjungit i kör, lärt mig själv spela flöjt, haft fallenhet för dragspel, cello och fan vet. Mormor sjunger jämt, mamma sjunger jämt. Jag sjunger jämt. Jag växte upp stående på stolar på diverse kalas sjungande så att ögonen tårades på de vuxna, uppflugen på scenen på förskolan, i skolan, jag hade alltid något att sjunga och jag fick alltid applåder. Det var här jag bedrog mig. Jag hade alltså mage att växa upp och tro att jag dög.

Högstadiet körde över mig som en långtradare lastad med bly. Plötsligt sa mina skönsjungande vänner att jag sjöng så falskt att de inte ville vara i samma rum som jag när jag sjöng. Eviga timmar med en vän som sa sig ha perfekt gehör och som under besvärat grimaserande försökte få mig att sjunga en fjärdedels ton ljusare.
Jag dög. Inte.

Okej. Jag sjöng förmodligen inte som någon världsstjärna men jag älskade att sjunga och jag började öva. Varje dag satt jag vid pianot eller cd-spelaren och tränade. Ibland sa någon att det lät helt okej (Lisa, du räddade mer än du tror) och min musiklärare gav mig högsta betyg.

Jag förstod inte. Budskapen var förkrossande dubbla och gissa vilka som vann? De vuxna som sa ”fint” eller mina jämnåriga som rynkade på näsan.

Jag stod på scen iallafall men plötsligt kom inget ljud när jag skulle sjunga. Inga tuppar i halsen eller nervositetsdarr, bara tystnad. Jag försökte men inget hände. Mina stämband skämdes för sin existens. På konserten kom ljudet tillbaka i rena förskräckelsen men jag hade redan brutit ihop på flera repetitioner och jag blev inte glad.

Jag hatar Idol. Det har gjort underhållning av unga människors kamp för en röst, det är så mycket mer än förnedrings-TV. En i min parallellklass sökte, blev totalt sliten i stycken och vågade inte visa sig i skolan sedan. De tystade henne.

Jag övade som sagt. Först på teknik och jag vet att jag är bra. Jag har sjungit i kör mycket nog för att vara körledarens älskling och starka förstasopran, jag vet att jag kan men jag har inte vågat. Jag ska sjunga upp för någon och hela mitt väsen knyter sig och ut kommer absolut inget ljud.

Jag började lyfta mitt problem med professionella musiker jag känner nu i vuxen ålder och de har alla blivit rasande över hur mina kamrater tryckte ner mig. De har bett mig sjunga och jag har sjungit. De har sagt att jag duger. Att jag kan. Att jag är bra.
De har kämpat för mig och det tog mig över en väldigt viktig gräns. Sedan började jag på förskollärarutbildningen och under kursen i estetiskt lärande slog insikten mig som en ny långtradare. Rätt i nacken. Jag kan ju inte lära ut sång till en annan människa om jag inte vågar sjunga själv. Jag har alltså inget val: jag måste göra upp med min röst.

Så jag kämpar och jag har en bit kvar men nu, nu ska ingen som tror att de vet bättre än jag hur en röst ska låta få trycka ner mig igen. Jag tänker bara lyssna på de hjälpande orden och om jag hör någon trycka ner en annan människa såhär kommer jag att bli fucking Jeanne d’Arc.

Jag behöver er hjälp nu. Jag kommer att dela med er av ett par inspelningar. Ni behöver inte göra någonting annat än att lyssna och om ni känner att ni vill göra en grimas så föreslår jag att ni gör upp med era egna problem innan ni ger uttryck för någonting annat än att ni antagligen behöver reklamera era öron.

Och that’s right. Jag väljer att sjunga Balladen om briggen Blue Bird av Hull av Evert Taube. Jag sjunger off key, on key, hur fan jag vill. För att jag älskar den. Jag sjunger också på gotländska helt utan att kunna det. Oh yes I did.

Annonser

Glimtar från Facebook.


Min mamma hade små böcker där hon skrev upp saker jag sa när jag var liten. Jag använder blogg och Facebook på samma sätt och ibland blir jag helt nervös att alltihop ska försvinna så idag samlade jag ihop lite roliga saker barnen har sagt (och lite annat också) från Facebook. Jag vill liksom ha allt kvar men är rätt säker på att digital lagring är sjukt osäker.
Jag har blivit av med på tok för många bilder för att riktigt lita på det här med datorer egentligen men har inte tid att fixa papperskopior på allt… Kanske att jag ändå måste ta tag i det där så att barnen kan ha en liten fotobok att bläddra i…

Glimtar 2009-2015

”Nu har jag packat. Jag ska till moster My. Sen: träffa Therese. Jag VILL träffa Therese. Snart kommer jag. Ses sen. Jag MÅSTE gå, älskling. Puss puss. Nu träffar jag Therese.”

/Lova

Jag är glad. Lova kastade sig just upp i min famn och sa ”oj, min fina mamma” tio gånger medan hon kramade och pussade mig. Mer sånt!

13 februari 2010:

Jag är nyligen hemkommen från förlossningen som tog fyra timmar och resulterade i 3650 gram Tyra. 50 cm lång och lika söt som sin syster. Jag fick inte en skråma och är bäst i världen.

Dagens Lova 11 maj 2011:
-Vill du ha en sån där springcyckel som kusin Lea har? frågar jag.
-Nej. Jag vill ha en med trampor. En motorcyckel ned TVÅ hjul. svarar hon.

”Pippi Jung” sjunger Tyra. Carl Jungs okända syster.

Maj 2013:

Lova: Titta där är minsann min gudfar Palle i tidningen! (till alla på Torgkassen.)

Tyra: PALLE! Åka bilen! MIN Palle!

”Mamma vi har städat! När får vi mat?”

Golvet var precis helt täckt av leksaker.

Lova har öppnat yogastudio i vår etta. Det finns två klasser: Lovayoga och Tyrayoga. Man ska ha väst på sig för då svettas man mer. Man kan få utslag av att göra Lovayoga men det är inget att oroa sig för.
Det är rätt vild yoga…

-Du har så tjocka ben mamma!
-Det är för att jag har så starka muskler.
-Meh, varför orkar du inte cykla ifatt den där bilen då?

Lova är hård.

-När exakt blev ni egentligen galna?

Lova har genomskådat sina föräldrar.

-Du är så fin mamma. Mycket finare än en massa apor.

Tyra levererar som vanligt.

Jag: Vad blir ”Lova” baklänges?
Lova: Hm… Avol!
Tyra: Här är bak. Här är rumpan.
Jag: Vad blir ”Tyra” baklänges?
Tyra: Jag! Jag vill säga mitt baklänges! Enhörning! Det blir en enhörning! Haha!

Vi är hemma och lite förkylda. Barnen ska få se en film men de måste först komma överens om vilken. Jag hänger tvätt och tjuvlyssnar:

-Tyra! Kom nu och sätt dig så ska vi komplicera! Okej. Du vill se Ponyo. Det vill inte jag. Nu ska vi komplicera. Så. Ställ din mening.

-Nej!

-Ställ din mening! Vi måste komplicera! Jag har ställt min mening, nu får du ställa din!

-Att min mening är att jag ställer till med skratt! Hahaha!

-MAMMAAAAA!

Åh kärleken.

Precis innan Tyra somnade viskade jag och Lova allt fint vi ville att hon skulle drömma om.
Mossa som aldrig sticks och pinnar som blir mjuka när de landar på gräset så att hon kan springa barfota och smultron som växer på strån och änglar och älvor, fick hon av Lova.

Tyra log och somnade lycklig.

Har jag sagt att jag älskar mina barn så jag blir lite knäpp?

”Jag ska leva hela mitt liv!”
-Tyra

Tyra väckte mig idag genom att krama mig hårt och mumla ”du är bäst i världen. Det är så bra att ha en liten maima!”
Sen kom pussarna och myset och den lilla lilla näsan mot min kind och allt i universum var helt perfekt.

-Imorgon är vi ensamma hemma på kvällen, Tyra. Vad önskar du dig för fredagsmys då? frågar jag vid läggdags.

Tyra kryper ihop med händerna för ögonen och säger (med darr på rösten)

-Att Lova ska vara hemma hos oss!

-Mamma, får jag säga en sak? frågar Tyra.
-Såklart, svarar jag.
-Att jag är din bästa vän. Och du är min bästa vän.

12/1 2015: Lova har just bett mig om en fiolläxa och Tyra nynnar på medeltida visor om ond bråd död.

Lova släpper ut håret och låter det fångas av vinden.
-När det blåser bakåt känns det som om jag bär hela vinden i mitt hår!

-Behöver jag inte hålla för öronen nu? Har du stängt av den där hå-hå-hå-hå-musiken nu? Hå-hå-hå-hå-musiken är för läskig.

Tyra ville visst inte somna till Portishead…

-Var rädd om mig, jag kan vara ömtålig, sa Tyra.

-Jag är fri! skrek Tyra och cyklade genom vattenpölen.

Tyra väckte mig precis. Hon sparkade av sig täcket och sa att hon frös.
-Sparka inte av dig täcket då, mumlade jag och stoppade om henne.
-Jag sparkar inte av mig täcket mamma, sa hon som om jag sagt något riktigt galet.
Det är tyst en liten stund.
-Sen då, frågar hon. Kravlar vi upp på land? Kravlar Lova och jag upp på land sen?
-Javisst älskling.
Hon ligger nu och gapskrattar i sömnen.

-Jag vill höra Radioapan fyra, ber Tyra. Nej förresten! Radioapan två!
-Nu gjorde du tvåans tabell baklänges, säger Lova glatt. Fyra, två!

Tyra är lite skeptisk till Fornsalens toalett eftersom det luktar vampyr där.

Jag stängde just av vattnet i badkaret där barnen sitter och skrattar.
-Såg du, frågar Tyra. Det var min radiostyrda robot! Den stängde av vattnet!

Puss!

IMG_5900.JPG

IMG_2761.JPG

IMG_5321.JPG

IMG_5593.JPG

IMG_1379.JPG

IMG_1749.JPG

Yoga


Alltså yoga. Jag inser hur mycket jag mästrar min kropp, hur mycket jag behöver be hjärnan fara och flyga när jag ska hitta min naturliga form. Samtidigt lyssnar kroppen på vartenda ord, varje liknelse och instruktion sätter igång mikroskopiska justeringar och känslan av att vara ett enastående intrikat urverk är djupt tillfredställande.

Jag tror att Ashtanga och jag kan få en fin vänskap.

En utmaning.


Jag skulle vilja ge er en utmaning.
Den kan vara i ett dygn, en vecka, en månad eller ett år. Den kan vara för resten av livet.

Det är en svår utmaning, jag tror att de flesta kommer att ha mycket svårt att klara den men för de som gör det tror jag att livet kommer att te sig mycket annorlunda.

Det kommer att låta mycket simpelt.

I alla texter du skriver, i allt du säger, i dina tankar och dina reflektioner -byt ut ordet omöjligt mot ordet svårt.

Jag gjorde en liknande utmaning för några år sedan; jag bytte ut alla måste mot vill och upplevde att livet blev mycket roligare.

Vågar någon anta utmaningen?
Den är inte omöjlig, den är bara svår.

Kram

Hej och hå.


Jag har nu svårt att skriva eftersom det känns så högtidligt.
Lite som att jag måste sammanställa en krönika över en massa förlorad tid och det orkar jag inte.

Vi kan väl bara konstatera att 2015 har all potential att bli ett mildare år än 2014, att vinterjäveln snart måste väck och lite sånt?

Min sommarveganism går lite bananas och kommer sjukt tidigt i år så jag är helt förvirrad och äter nu frysta lingon som godis. Det är kanske det godaste jag vet just nu.

Barnen växer så fort att jag blir yr i huvudet men de kryper fortfarande ihop nära nära när vi ska sova (varför har jag ens sängar åt dem? Vi borde bara ha en fet hängmatta åt oss allihop).

Åhej åhå.

IMG_6706.JPG
Lova, Tyra och min mamma på Långsjöns sjungande is.

Förlåt, inte förlåt.


Jag vet hur det känns att gå in och titta i en blogg jag följt och tyckt om bara för att hitta samma inlägg som för flera månader sedan.
När jag har fått kika in i någons liv och så plötsligt är jag utestängd. Jag undrar vad som har hänt, varför det tagit slut, jag känner mig snudd på dumpad faktiskt.

Och så gör jag det själv, slutar mitt i en mening.
Kanske hade ni sett signalerna, oj oj det är en blogg som håller på att skrumpna ihop till ett ingenting. Vet ni, ett tag där skrumpnade jag ihop till ett ingenting och att fortsätta skriva här var som att tvingas rulla omkring naken på gamla dagboksanteckningar insmord i tapetklister. Inte supertoppen alltså. Jag är inte skrumpen längre men det är inte riktigt läge att skriva här igen med någon regelbundenhet ännu.

Jag ser i statistiken att jag har haft över 99000 visningar här och jag märker att siffran stiger även om jag inte skriver någonting på en lång stund. Det känns väldigt fint men också lite som ett tyst krav på fler ord.

Det är så mycket som har hänt. Det mesta kan jag inte skriva om här men tro mig, det är stoff för en hel romanserie. Många ord, jag måste välja med omsorg.

Jag hoppas att jag kan stävja eventuell besvikelse med denna enastående svindlande cliffhanger så länge. Vem vet, plötsligt en dag kanske du går in här och så har du missat att jag börjat skriva som en hel tok igen. Då kommer du att se hur mycket jag har vuxit, hur lite jag väljer att slå folk på fingrarna, att jag valt att revidera en hel del dogmatiska åsikter om fluor och vaccin och att kärlek är det viktigaste av allt, inte hur mycket socker barnen äter.

Tro mig: det kommer alltid att dundra in ett eller annat inlägg om ilsket ekologiskt levnadssätt och skoningslös kamp mot klassamhälle och bristande förmåga till jämställdhet i det här jävla samhället men kanske lyckas jag, åtminstone över lag, att vara en smula mer förlåtande, ärlig och nyanserad.

Vänligen,
Lilla Skruttet

får förfaras: intet


hon: i maj vädrar jag alla kläder det hör våren till
att vårda är för dem som ännu minns tingens nödvändighet

jag: i augusti sågar jag veden
jag har inget val
nödvändigheten är
skoningslös

Tidigare äldre inlägg