Jag minns ändlösa tågresor med kakor som färdkost och muta till de stackars konduktörerna.
Jag minns vådliga bilfärder och tonårsförälskelser.
Jag minns steg ut i friheten och en flicka i den vackraste kjolen någonsin.
Flickan heter Sara och tiden var sagornas och lägereldarnas.
Vi spelade sagan om Sigurd Fafnisbane och reste från lilla Mariefred till Eskilstuna för att repa och sjunga och skratta.
Sara påminde mig om att det var hon som sjöng Lille Jon för mig en gång på en Läggestabuss och då bad jag henne om ett gästblogginlägg.
Saras gästblogg:
Jag blev ombedd av Agnes att gästblogga om folkmusikfavoriter, så håll i hatten!
Två favoriter blev det. Det är ju så svårt att välja. Två instrumentala låtar framförda av Folk & Rackare bjuckar jag er på, för att tänka på Agnes och folkmusik samtidigt tar mig tillbaka til när jag var 14 och då är det liksom Folk & Rackare som gäller.
Först ut är Rull efter Lars Istad, Voss. Bygger på upprepningar av en kort melodisnutt, en sån som kan hålla på för evigt, och innehåller också en fantastiskt fin lite ojämn rytm och spel på skedar. Hör du de små knäppen? De kommer från fingrar som slår i en langleik, vilket är ett norskt citterliknande instrument som bland annat ger en fin bordunton. Bröööl alltså, kuliga instrument är kul.
Numro 2 då: Staffansvisa från Leksand -Med blicken västerut. Innehåller två ingredienser som jag bara älskar: bordun och kluster. Åh. Och 2:07 när mer bastoner kommer in.Ah. Kombinationen skrikig lur och fiol och kluster som gör lite ont i öronen. Mm. Bra musik känns i kroppen och det är inte alltid skönt.
Sara
skruttet 