Förlåt, inte förlåt.


Jag vet hur det känns att gå in och titta i en blogg jag följt och tyckt om bara för att hitta samma inlägg som för flera månader sedan.
När jag har fått kika in i någons liv och så plötsligt är jag utestängd. Jag undrar vad som har hänt, varför det tagit slut, jag känner mig snudd på dumpad faktiskt.

Och så gör jag det själv, slutar mitt i en mening.
Kanske hade ni sett signalerna, oj oj det är en blogg som håller på att skrumpna ihop till ett ingenting. Vet ni, ett tag där skrumpnade jag ihop till ett ingenting och att fortsätta skriva här var som att tvingas rulla omkring naken på gamla dagboksanteckningar insmord i tapetklister. Inte supertoppen alltså. Jag är inte skrumpen längre men det är inte riktigt läge att skriva här igen med någon regelbundenhet ännu.

Jag ser i statistiken att jag har haft över 99000 visningar här och jag märker att siffran stiger även om jag inte skriver någonting på en lång stund. Det känns väldigt fint men också lite som ett tyst krav på fler ord.

Det är så mycket som har hänt. Det mesta kan jag inte skriva om här men tro mig, det är stoff för en hel romanserie. Många ord, jag måste välja med omsorg.

Jag hoppas att jag kan stävja eventuell besvikelse med denna enastående svindlande cliffhanger så länge. Vem vet, plötsligt en dag kanske du går in här och så har du missat att jag börjat skriva som en hel tok igen. Då kommer du att se hur mycket jag har vuxit, hur lite jag väljer att slå folk på fingrarna, att jag valt att revidera en hel del dogmatiska åsikter om fluor och vaccin och att kärlek är det viktigaste av allt, inte hur mycket socker barnen äter.

Tro mig: det kommer alltid att dundra in ett eller annat inlägg om ilsket ekologiskt levnadssätt och skoningslös kamp mot klassamhälle och bristande förmåga till jämställdhet i det här jävla samhället men kanske lyckas jag, åtminstone över lag, att vara en smula mer förlåtande, ärlig och nyanserad.

Vänligen,
Lilla Skruttet

Annonser

3 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Tudorienne
    Jan 19, 2015 @ 00:29:42

    Allt har sin tid. Kram!

    Svara

  2. Linda
    Jan 25, 2015 @ 19:21:51

    Take your time, vännen. Vill du inte skriva alls så är det inte mer med det. Kramar.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: