Syfte: att söndra och härska.


Jag skriver det här av olika anledningar. En av dem är att jag vill att folk ska få lite ont i magen när de tittar på Idol. Eller en brännande ilska bakom ögonlocken. Eller en våg av empati som sköljer genom kroppen.
En annan är att jag tror att jag har vunnit en strid som har pågått i mer än tio år. Ytterligare en är att jag vill göra er medvetna om ordets makt.

Jag är uppvuxen med musik. Jag har spelat piano, fiol, sjungit i kör, lärt mig själv spela flöjt, haft fallenhet för dragspel, cello och fan vet. Mormor sjunger jämt, mamma sjunger jämt. Jag sjunger jämt. Jag växte upp stående på stolar på diverse kalas sjungande så att ögonen tårades på de vuxna, uppflugen på scenen på förskolan, i skolan, jag hade alltid något att sjunga och jag fick alltid applåder. Det var här jag bedrog mig. Jag hade alltså mage att växa upp och tro att jag dög.

Högstadiet körde över mig som en långtradare lastad med bly. Plötsligt sa mina skönsjungande vänner att jag sjöng så falskt att de inte ville vara i samma rum som jag när jag sjöng. Eviga timmar med en vän som sa sig ha perfekt gehör och som under besvärat grimaserande försökte få mig att sjunga en fjärdedels ton ljusare.
Jag dög. Inte.

Okej. Jag sjöng förmodligen inte som någon världsstjärna men jag älskade att sjunga och jag började öva. Varje dag satt jag vid pianot eller cd-spelaren och tränade. Ibland sa någon att det lät helt okej (Lisa, du räddade mer än du tror) och min musiklärare gav mig högsta betyg.

Jag förstod inte. Budskapen var förkrossande dubbla och gissa vilka som vann? De vuxna som sa ”fint” eller mina jämnåriga som rynkade på näsan.

Jag stod på scen iallafall men plötsligt kom inget ljud när jag skulle sjunga. Inga tuppar i halsen eller nervositetsdarr, bara tystnad. Jag försökte men inget hände. Mina stämband skämdes för sin existens. På konserten kom ljudet tillbaka i rena förskräckelsen men jag hade redan brutit ihop på flera repetitioner och jag blev inte glad.

Jag hatar Idol. Det har gjort underhållning av unga människors kamp för en röst, det är så mycket mer än förnedrings-TV. En i min parallellklass sökte, blev totalt sliten i stycken och vågade inte visa sig i skolan sedan. De tystade henne.

Jag övade som sagt. Först på teknik och jag vet att jag är bra. Jag har sjungit i kör mycket nog för att vara körledarens älskling och starka förstasopran, jag vet att jag kan men jag har inte vågat. Jag ska sjunga upp för någon och hela mitt väsen knyter sig och ut kommer absolut inget ljud.

Jag började lyfta mitt problem med professionella musiker jag känner nu i vuxen ålder och de har alla blivit rasande över hur mina kamrater tryckte ner mig. De har bett mig sjunga och jag har sjungit. De har sagt att jag duger. Att jag kan. Att jag är bra.
De har kämpat för mig och det tog mig över en väldigt viktig gräns. Sedan började jag på förskollärarutbildningen och under kursen i estetiskt lärande slog insikten mig som en ny långtradare. Rätt i nacken. Jag kan ju inte lära ut sång till en annan människa om jag inte vågar sjunga själv. Jag har alltså inget val: jag måste göra upp med min röst.

Så jag kämpar och jag har en bit kvar men nu, nu ska ingen som tror att de vet bättre än jag hur en röst ska låta få trycka ner mig igen. Jag tänker bara lyssna på de hjälpande orden och om jag hör någon trycka ner en annan människa såhär kommer jag att bli fucking Jeanne d’Arc.

Jag behöver er hjälp nu. Jag kommer att dela med er av ett par inspelningar. Ni behöver inte göra någonting annat än att lyssna och om ni känner att ni vill göra en grimas så föreslår jag att ni gör upp med era egna problem innan ni ger uttryck för någonting annat än att ni antagligen behöver reklamera era öron.

Och that’s right. Jag väljer att sjunga Balladen om briggen Blue Bird av Hull av Evert Taube. Jag sjunger off key, on key, hur fan jag vill. För att jag älskar den. Jag sjunger också på gotländska helt utan att kunna det. Oh yes I did.

Annonser

4 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Tudorienne
    Apr 10, 2015 @ 10:52:51

    Du harfantastisk röst, du behöver bara lyssna på den själv så hör du!

    Svara

  2. zandrama
    Apr 12, 2015 @ 14:05:26

    Du är så sjukt modig! Jag har insett att jag kan sjunga och att det låter bra och jag vågar sjunga i förskolan och med barnen. Jag vågar sjunga och spela när jag är själv. Jag skulle aldrig våga spela in och lägga på soundcoloud. Du är sjukt bra och sjukt modig! Bästa Agnes! ❤

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: