Glimtar från Facebook.


Min mamma hade små böcker där hon skrev upp saker jag sa när jag var liten. Jag använder blogg och Facebook på samma sätt och ibland blir jag helt nervös att alltihop ska försvinna så idag samlade jag ihop lite roliga saker barnen har sagt (och lite annat också) från Facebook. Jag vill liksom ha allt kvar men är rätt säker på att digital lagring är sjukt osäker.
Jag har blivit av med på tok för många bilder för att riktigt lita på det här med datorer egentligen men har inte tid att fixa papperskopior på allt… Kanske att jag ändå måste ta tag i det där så att barnen kan ha en liten fotobok att bläddra i…

Glimtar 2009-2015

”Nu har jag packat. Jag ska till moster My. Sen: träffa Therese. Jag VILL träffa Therese. Snart kommer jag. Ses sen. Jag MÅSTE gå, älskling. Puss puss. Nu träffar jag Therese.”

/Lova

Jag är glad. Lova kastade sig just upp i min famn och sa ”oj, min fina mamma” tio gånger medan hon kramade och pussade mig. Mer sånt!

13 februari 2010:

Jag är nyligen hemkommen från förlossningen som tog fyra timmar och resulterade i 3650 gram Tyra. 50 cm lång och lika söt som sin syster. Jag fick inte en skråma och är bäst i världen.

Dagens Lova 11 maj 2011:
-Vill du ha en sån där springcyckel som kusin Lea har? frågar jag.
-Nej. Jag vill ha en med trampor. En motorcyckel ned TVÅ hjul. svarar hon.

”Pippi Jung” sjunger Tyra. Carl Jungs okända syster.

Maj 2013:

Lova: Titta där är minsann min gudfar Palle i tidningen! (till alla på Torgkassen.)

Tyra: PALLE! Åka bilen! MIN Palle!

”Mamma vi har städat! När får vi mat?”

Golvet var precis helt täckt av leksaker.

Lova har öppnat yogastudio i vår etta. Det finns två klasser: Lovayoga och Tyrayoga. Man ska ha väst på sig för då svettas man mer. Man kan få utslag av att göra Lovayoga men det är inget att oroa sig för.
Det är rätt vild yoga…

-Du har så tjocka ben mamma!
-Det är för att jag har så starka muskler.
-Meh, varför orkar du inte cykla ifatt den där bilen då?

Lova är hård.

-När exakt blev ni egentligen galna?

Lova har genomskådat sina föräldrar.

-Du är så fin mamma. Mycket finare än en massa apor.

Tyra levererar som vanligt.

Jag: Vad blir ”Lova” baklänges?
Lova: Hm… Avol!
Tyra: Här är bak. Här är rumpan.
Jag: Vad blir ”Tyra” baklänges?
Tyra: Jag! Jag vill säga mitt baklänges! Enhörning! Det blir en enhörning! Haha!

Vi är hemma och lite förkylda. Barnen ska få se en film men de måste först komma överens om vilken. Jag hänger tvätt och tjuvlyssnar:

-Tyra! Kom nu och sätt dig så ska vi komplicera! Okej. Du vill se Ponyo. Det vill inte jag. Nu ska vi komplicera. Så. Ställ din mening.

-Nej!

-Ställ din mening! Vi måste komplicera! Jag har ställt min mening, nu får du ställa din!

-Att min mening är att jag ställer till med skratt! Hahaha!

-MAMMAAAAA!

Åh kärleken.

Precis innan Tyra somnade viskade jag och Lova allt fint vi ville att hon skulle drömma om.
Mossa som aldrig sticks och pinnar som blir mjuka när de landar på gräset så att hon kan springa barfota och smultron som växer på strån och änglar och älvor, fick hon av Lova.

Tyra log och somnade lycklig.

Har jag sagt att jag älskar mina barn så jag blir lite knäpp?

”Jag ska leva hela mitt liv!”
-Tyra

Tyra väckte mig idag genom att krama mig hårt och mumla ”du är bäst i världen. Det är så bra att ha en liten maima!”
Sen kom pussarna och myset och den lilla lilla näsan mot min kind och allt i universum var helt perfekt.

-Imorgon är vi ensamma hemma på kvällen, Tyra. Vad önskar du dig för fredagsmys då? frågar jag vid läggdags.

Tyra kryper ihop med händerna för ögonen och säger (med darr på rösten)

-Att Lova ska vara hemma hos oss!

-Mamma, får jag säga en sak? frågar Tyra.
-Såklart, svarar jag.
-Att jag är din bästa vän. Och du är min bästa vän.

12/1 2015: Lova har just bett mig om en fiolläxa och Tyra nynnar på medeltida visor om ond bråd död.

Lova släpper ut håret och låter det fångas av vinden.
-När det blåser bakåt känns det som om jag bär hela vinden i mitt hår!

-Behöver jag inte hålla för öronen nu? Har du stängt av den där hå-hå-hå-hå-musiken nu? Hå-hå-hå-hå-musiken är för läskig.

Tyra ville visst inte somna till Portishead…

-Var rädd om mig, jag kan vara ömtålig, sa Tyra.

-Jag är fri! skrek Tyra och cyklade genom vattenpölen.

Tyra väckte mig precis. Hon sparkade av sig täcket och sa att hon frös.
-Sparka inte av dig täcket då, mumlade jag och stoppade om henne.
-Jag sparkar inte av mig täcket mamma, sa hon som om jag sagt något riktigt galet.
Det är tyst en liten stund.
-Sen då, frågar hon. Kravlar vi upp på land? Kravlar Lova och jag upp på land sen?
-Javisst älskling.
Hon ligger nu och gapskrattar i sömnen.

-Jag vill höra Radioapan fyra, ber Tyra. Nej förresten! Radioapan två!
-Nu gjorde du tvåans tabell baklänges, säger Lova glatt. Fyra, två!

Tyra är lite skeptisk till Fornsalens toalett eftersom det luktar vampyr där.

Jag stängde just av vattnet i badkaret där barnen sitter och skrattar.
-Såg du, frågar Tyra. Det var min radiostyrda robot! Den stängde av vattnet!

Puss!

IMG_5900.JPG

IMG_2761.JPG

IMG_5321.JPG

IMG_5593.JPG

IMG_1379.JPG

IMG_1749.JPG

Annonser

Om en flicka och om kärlekens makt över hatet.


Det var en rätt grå dag på Södermalm. Vi var underground och tyckte att Broder Daniel var pinsamt mainstream. Vi var tyllkjolarnas, korsetternas, cylinderhattarnas och 16-hålskängornas folk. Vi var vita ansikten med svarta konstverk runt ögonen som suddas bort på kvällarna när vi låste in oss i våra rum och spelade musik som fick våra föräldrars öron att krulla ihop sig.
Vi var intellektuella, kulturella, konstnärer i gothkulturens magnifika mylla. Det gällde att vara unik, att bära sin uniform av svart sammet med en så utstuderad individuell prägel att varje människa som var en del av gruppen var en alldeles egen, enastående särart.
Vi var långa, korta, tjocka, smala, homosexuella, asexuella, regnbågsfärgade, drag queens, drag kings, vi var älvor och vi dansade fram på de skitiga gatorna med våra trollspön och vägrade gå mot grön gubbe.
Vi var anarkister, syndikalister, proletärer, gatubarn, knarkare, utstötta, föräldralösa, anorektiska, vuxna, tonåringar, barn, punkare och filosofer.
Fuck you, jävla skitvärld, vi läste Principia Discordia som en bibel och jag skrev ett tal åt KPML(r) och kom hem försent.
Vi var odödliga vampyrer och vi hånglade med varenda spegel vi gick förbi.

Hon hade lila tyllkjol och lockigt hår. Hon var det vackraste jag visste. Vi höll varandra i handen och jag minns att hon hade överrörliga fingrar och målade naglar.

Vi kom ut på medborgarplatsen och möttes av HATET. I likadana kängor som våra men där vi hade trasiga nätstrumpbyxor hade de blekta jeans. Där vi hade ömtåliga revben hade de tjocka västar och hakkors. Där vi hade kärlek hade de hat.
De vrålade i triumf och jag och den vackraste flickan i världen stannade en bit därifrån, vi kände världen rämna omkring oss.
Sen var det som om vi fick vingar.
Hon och jag, två pyttesmå tonårsbrudar blev plötsligt oövervinneliga kärlekskrigare.
Vi ställde oss precis framför nazisterna. Jag la mina armar om hennes midja och hon la sina händer om mitt ansikte och sen kysstes vi.
Jag vet inte hur länge vi stod så men jag minns att luften plötsligt var full av något annat än hat. Den var full an MOTSTÅND.
Runtomkring oss hade många samlats, fler än nazisterna, och de hejade på oss. De skyddade oss. De skrek INGA NAZISTER PÅ VÅRA GATOR FYLL DEM ISTÄLLET MED BÖGAR OCH FLATOR och vi skrek med. Nazisterna trängdes längre och längre bort.
Sen kom polisen. Sen kom kamerorna. Jag blev fotograferad av SÄPO och nazisterna samtidigt och tänkte att helvete nu dör jag och då kom rädslan.
Sen körde polisen bort nazisterna. Jag minns att vi kramades, sen sprang vi åt varsitt håll, Flickan och jag. Jag såg nazisterna följa mig med blicken och pekfingrarna, du-ska-dö-fingrarna och den som påstår att det inte går att slå världsrekord i undergroundkängor har aldrig sprungit som jag gjorde från Medborgarplatsen till Södra Station.
Spärrvakten fick lova att ljuga om åt vilket håll jag åkt och med ett konspiratoriskt leende men allvarliga ögon släppte hon in mig. Jag var hög på adrenalin hela vägen hem. Vi hade vunnit.

Jag vet inte vad som hände med Flickan, jag minns att hon ville göra allvar av kärleken efteråt men att jag inte vågade.

Jag minns att jag ångrade mig.

Det är mer än tio år sen och jag minns henne med stor kärlek och lite vemod.
Vackra, vackra, kloka varelse.

Vi vann den dagen.

Idag skulle en sån handling vara förenad med livsfara men jag lovar, världen, det brinner en kraft i ungdomen som kan försätta berg, vi måste finnas där för att stötta och sluta upp och skydda dem när de sätter sig själva i fara för att de vet precis vad som är rätt sak att göra.

När de hånglar bort nazister slår vissna blommor ut nämligen.

Länge leve dumdristigheten!
Länge leve kärleken!
Länge leve ungdomen!

Länge leve dig, med lila tyllkjol och lockigt hår.

Hon älskade Joakim Thåström och den här, med Imperiet får mig alltid att tänka på henne.

Mammadikt.


Åh om jag kunde skulle jag stänga av regnet
Jag skulle trolla fram bananer nästan jämt
Och aldrig skulle vi tappa nallen
Och aldrig skulle själen fastna bakom nåt element

Jag skulle ta dig i min famn och säga älskling
Jag skulle alltid ha tid att lyssna klart
Och när du tappat din allra bästa pinne
Skulle jag hitta den på en gång såklart

I alla träd skulle det sitta vackra lyktor
Jag skulle göra så att inget gjorde ont
Alla fjärilar skulle sitta stilla länge
Och smultron skulle växa överallt

Men älskling jag har inga såna krafter
Du är född där asfalten är hård
Där blommor vissnar och pinnar jämt försvinner
Där man måste gå och lägga sig vid sju

Jag ser ibland i dig hur någonting går sönder
Du nystar svarta sorger inuti ditt bröst
Jag hör min egen röst skära genom luften
När jag skriker förihelvete håll tyst

Jag har gjort så många dumma vuxengrejer
Jag har tvingat dig att gå så väldigt långt
När du har snubblat har jag bett dig resa på dig
Jag har skällt på dig för att jag var trött

Men nu ligger du och skriker ut i natten
Kan inte sova för du drömde något hemskt
Jag ligger nära dig och håller dina händer
Jag viskar att jag skyddar dig mot allt
Jag andas med näsan mot din nacke
Och sjunger sånger in i gråten om allt fint
Tillslut så viskar du ”jag älskar dig, mamma”
Jag ligger vaken tills det är ljust igen

Jag vet att jag alltid har för bråttom
Jag vet att du mest vill ta det lugnt
Men jag vet att du också kan förlåta
För nu ligger du och andas här, helt lugnt

Du är livet inte alltid lätt.

Dagens visa, jag har en dröm.


En dag står du där och målar lekstugan i sommarsol och sjunger den här visan för mig och jag ska göra, och vi ska göra allt det där för varandra.

Det här är min låt. Utan avsändare.

Jag har drömt
med Sofia Karlsson

Dagens visa, hjärtans kära.


Om jag någonsin går ner på knä och friar till en kvinna så är det Saga.
Varför?
Jamen lyssna.

Näktergalen
med Poeta Magica

Det begriper ni väl?

20140504-001243.jpg
Saga live med eget material på Clarion Livingroom tidigare ikväll.

Saga. Älskade vän, du är en näktergal.

Dagens visa, till M.


Idag har jag kramats i solen med en extra fin.

Jag är ditt hav
med Ulvens Döttrar

Ikväll.


Ikväll har jag gjort mycket kvalitativt.

Jag packade ner Tyra i tusen lager ull och proppade ner henne i vagnen sen gick vi på solnedgångspromenad till havet. Lova skuttade och pratade och sjöng, Tyra somnade på ett kick.

Lova och jag klättrade i träd och tog roliga kort, hoppade mellan tuvor på myren och klättrade över stättor och stenar medan Tyra sov som en sten.

20140415-231231.jpg20140415-231257.jpg20140415-231341.jpg20140415-231417.jpg20140415-231431.jpg

20140415-231528.jpg

20140415-231639.jpg

Världsmästerskap i bildkvalitet men vad tusan. Det tål ni.

Väl hemma fick jag läsa en jättefin bok för Tyra som till sin egen förtvivlan vaknade när vi kom hem.
Sedan fick klockan vara hur mycket den ville just idag. Jag och Lova satte oss och pratade, läste Bamse och drack te och åt smörgåsar för hej och hå vad 6,5-åringar kan behöva få egentid ibland. Jag försöker hitta så många tillfällen som möjligt.
Vi lyssnade på folkmusik och gjorde pannkakssmet till frukosten också och som avslutning läste vi lite i andra boken om Katitzi.

Jag fick privilegiet att berätta om förintelsen för Lova ikväll. Hon frågade mycket och svarade mina klokaste svar.

En gång blev det tyst en stund. Sen sa hon med en bestämd ton:
-Mamma. Om någon är så dum. Då får man väl säga JÄVEL. Visst?

-Ja. Alla fula ord som finns.

Jag berättade att de vuxna har lovat varandra att det aldrig aldrig ska få hända igen.

Gråten i halsen hela tiden men när jag skriver att det var ett privilegium så menar jag det.
Jag vet hur jag kan berätta för henne utan att förvirra henne och vad jag tycker är okej att hon vet. Det är liksom en del av det jag upplever som föräldraskapets ljuvliga plikt; att utbilda och förklara världen.

Det är märkligt hur tydligt det blir när det ska förstås av ett litet barn. Inget skitsnack får plats, inga krångliga omskrivningar.
Det blir rent och kristallklart.

JÄVEL, helt enkelt.

Nu ska jag sova.

God natt

Tidigare äldre inlägg