Syfte: att söndra och härska.


Jag skriver det här av olika anledningar. En av dem är att jag vill att folk ska få lite ont i magen när de tittar på Idol. Eller en brännande ilska bakom ögonlocken. Eller en våg av empati som sköljer genom kroppen.
En annan är att jag tror att jag har vunnit en strid som har pågått i mer än tio år. Ytterligare en är att jag vill göra er medvetna om ordets makt.

Jag är uppvuxen med musik. Jag har spelat piano, fiol, sjungit i kör, lärt mig själv spela flöjt, haft fallenhet för dragspel, cello och fan vet. Mormor sjunger jämt, mamma sjunger jämt. Jag sjunger jämt. Jag växte upp stående på stolar på diverse kalas sjungande så att ögonen tårades på de vuxna, uppflugen på scenen på förskolan, i skolan, jag hade alltid något att sjunga och jag fick alltid applåder. Det var här jag bedrog mig. Jag hade alltså mage att växa upp och tro att jag dög.

Högstadiet körde över mig som en långtradare lastad med bly. Plötsligt sa mina skönsjungande vänner att jag sjöng så falskt att de inte ville vara i samma rum som jag när jag sjöng. Eviga timmar med en vän som sa sig ha perfekt gehör och som under besvärat grimaserande försökte få mig att sjunga en fjärdedels ton ljusare.
Jag dög. Inte.

Okej. Jag sjöng förmodligen inte som någon världsstjärna men jag älskade att sjunga och jag började öva. Varje dag satt jag vid pianot eller cd-spelaren och tränade. Ibland sa någon att det lät helt okej (Lisa, du räddade mer än du tror) och min musiklärare gav mig högsta betyg.

Jag förstod inte. Budskapen var förkrossande dubbla och gissa vilka som vann? De vuxna som sa ”fint” eller mina jämnåriga som rynkade på näsan.

Jag stod på scen iallafall men plötsligt kom inget ljud när jag skulle sjunga. Inga tuppar i halsen eller nervositetsdarr, bara tystnad. Jag försökte men inget hände. Mina stämband skämdes för sin existens. På konserten kom ljudet tillbaka i rena förskräckelsen men jag hade redan brutit ihop på flera repetitioner och jag blev inte glad.

Jag hatar Idol. Det har gjort underhållning av unga människors kamp för en röst, det är så mycket mer än förnedrings-TV. En i min parallellklass sökte, blev totalt sliten i stycken och vågade inte visa sig i skolan sedan. De tystade henne.

Jag övade som sagt. Först på teknik och jag vet att jag är bra. Jag har sjungit i kör mycket nog för att vara körledarens älskling och starka förstasopran, jag vet att jag kan men jag har inte vågat. Jag ska sjunga upp för någon och hela mitt väsen knyter sig och ut kommer absolut inget ljud.

Jag började lyfta mitt problem med professionella musiker jag känner nu i vuxen ålder och de har alla blivit rasande över hur mina kamrater tryckte ner mig. De har bett mig sjunga och jag har sjungit. De har sagt att jag duger. Att jag kan. Att jag är bra.
De har kämpat för mig och det tog mig över en väldigt viktig gräns. Sedan började jag på förskollärarutbildningen och under kursen i estetiskt lärande slog insikten mig som en ny långtradare. Rätt i nacken. Jag kan ju inte lära ut sång till en annan människa om jag inte vågar sjunga själv. Jag har alltså inget val: jag måste göra upp med min röst.

Så jag kämpar och jag har en bit kvar men nu, nu ska ingen som tror att de vet bättre än jag hur en röst ska låta få trycka ner mig igen. Jag tänker bara lyssna på de hjälpande orden och om jag hör någon trycka ner en annan människa såhär kommer jag att bli fucking Jeanne d’Arc.

Jag behöver er hjälp nu. Jag kommer att dela med er av ett par inspelningar. Ni behöver inte göra någonting annat än att lyssna och om ni känner att ni vill göra en grimas så föreslår jag att ni gör upp med era egna problem innan ni ger uttryck för någonting annat än att ni antagligen behöver reklamera era öron.

Och that’s right. Jag väljer att sjunga Balladen om briggen Blue Bird av Hull av Evert Taube. Jag sjunger off key, on key, hur fan jag vill. För att jag älskar den. Jag sjunger också på gotländska helt utan att kunna det. Oh yes I did.

Annonser

Yoga


Alltså yoga. Jag inser hur mycket jag mästrar min kropp, hur mycket jag behöver be hjärnan fara och flyga när jag ska hitta min naturliga form. Samtidigt lyssnar kroppen på vartenda ord, varje liknelse och instruktion sätter igång mikroskopiska justeringar och känslan av att vara ett enastående intrikat urverk är djupt tillfredställande.

Jag tror att Ashtanga och jag kan få en fin vänskap.

En utmaning.


Jag skulle vilja ge er en utmaning.
Den kan vara i ett dygn, en vecka, en månad eller ett år. Den kan vara för resten av livet.

Det är en svår utmaning, jag tror att de flesta kommer att ha mycket svårt att klara den men för de som gör det tror jag att livet kommer att te sig mycket annorlunda.

Det kommer att låta mycket simpelt.

I alla texter du skriver, i allt du säger, i dina tankar och dina reflektioner -byt ut ordet omöjligt mot ordet svårt.

Jag gjorde en liknande utmaning för några år sedan; jag bytte ut alla måste mot vill och upplevde att livet blev mycket roligare.

Vågar någon anta utmaningen?
Den är inte omöjlig, den är bara svår.

Kram

Hej och hå.


Jag har nu svårt att skriva eftersom det känns så högtidligt.
Lite som att jag måste sammanställa en krönika över en massa förlorad tid och det orkar jag inte.

Vi kan väl bara konstatera att 2015 har all potential att bli ett mildare år än 2014, att vinterjäveln snart måste väck och lite sånt?

Min sommarveganism går lite bananas och kommer sjukt tidigt i år så jag är helt förvirrad och äter nu frysta lingon som godis. Det är kanske det godaste jag vet just nu.

Barnen växer så fort att jag blir yr i huvudet men de kryper fortfarande ihop nära nära när vi ska sova (varför har jag ens sängar åt dem? Vi borde bara ha en fet hängmatta åt oss allihop).

Åhej åhå.

IMG_6706.JPG
Lova, Tyra och min mamma på Långsjöns sjungande is.

Förlåt, inte förlåt.


Jag vet hur det känns att gå in och titta i en blogg jag följt och tyckt om bara för att hitta samma inlägg som för flera månader sedan.
När jag har fått kika in i någons liv och så plötsligt är jag utestängd. Jag undrar vad som har hänt, varför det tagit slut, jag känner mig snudd på dumpad faktiskt.

Och så gör jag det själv, slutar mitt i en mening.
Kanske hade ni sett signalerna, oj oj det är en blogg som håller på att skrumpna ihop till ett ingenting. Vet ni, ett tag där skrumpnade jag ihop till ett ingenting och att fortsätta skriva här var som att tvingas rulla omkring naken på gamla dagboksanteckningar insmord i tapetklister. Inte supertoppen alltså. Jag är inte skrumpen längre men det är inte riktigt läge att skriva här igen med någon regelbundenhet ännu.

Jag ser i statistiken att jag har haft över 99000 visningar här och jag märker att siffran stiger även om jag inte skriver någonting på en lång stund. Det känns väldigt fint men också lite som ett tyst krav på fler ord.

Det är så mycket som har hänt. Det mesta kan jag inte skriva om här men tro mig, det är stoff för en hel romanserie. Många ord, jag måste välja med omsorg.

Jag hoppas att jag kan stävja eventuell besvikelse med denna enastående svindlande cliffhanger så länge. Vem vet, plötsligt en dag kanske du går in här och så har du missat att jag börjat skriva som en hel tok igen. Då kommer du att se hur mycket jag har vuxit, hur lite jag väljer att slå folk på fingrarna, att jag valt att revidera en hel del dogmatiska åsikter om fluor och vaccin och att kärlek är det viktigaste av allt, inte hur mycket socker barnen äter.

Tro mig: det kommer alltid att dundra in ett eller annat inlägg om ilsket ekologiskt levnadssätt och skoningslös kamp mot klassamhälle och bristande förmåga till jämställdhet i det här jävla samhället men kanske lyckas jag, åtminstone över lag, att vara en smula mer förlåtande, ärlig och nyanserad.

Vänligen,
Lilla Skruttet

Gör’t själv.


Jag har ingen sån där lyxig torkställning men jag har en underbar kreativ hjärna som i princip aldrig sviker mig.

20140712-213808.jpg

Torkställningar av ånginsats i bambu och plåtstick+linnehanddukar+klädnypor.
Lätt som en plätt.
De här örterna ska jag lyxa till det med i vinter när allt är tråkigt.
Frisådd oregano (OBS: blommorna är vackra, sätt dem i en vas), timjan och persilja.

Jag skördade lite potatis idag också och min tomatplanta (som jag nästan måste tillägna ett helt eget inlägg) har en massa blommor.

Hm, jag kanske inte har ihjäl allt jag odlar ändå…

Promenad.


Ljuset kastar sig handlöst mot jorden, krossas mot grenverket, blöder i mossan.
Vårens desperata blomning skälver till och sjunker ihop under sommarhettans tyngd.
Vattnet låg igår så stilla att det såg ut som ett flytande gråblått silvertäcke, ingen krusning, bara böljor. Idag är det nervöst kittlat av låga vindar.
Jag rör min kropp in i och ut ur skuggan. Ljusbane och varmt blod.
Jag går.

Tidigare äldre inlägg