Who run the world? #MOTSTÅND


>>>>TRIGGERVARNING: ÖVERGREPP, VÅLDTÄKT, VÅLD.<<<<
För dig som inte vill läsa vidare: skriv om feminism med #MOTSTÅND och visa vad du gör för att slå hål på destruktiva maktstrukturer.
Vi är många.
Puss.

Här börjar inlägget:

Beyoncé skanderar: who run the world? Girls!

Kvinnans makt gestaltas enligt principen ”männen gör allt vi ber dem om, vår övertalningsförmåga står bakom männens beslut, vi har makten egentligen” och får mig att må lite lite illa.

Varför? Jo, såhär.
Det är inte sant. Vi har inte makten.
Det finns ett talesätt: Djävulens största bedrift var att få människan att tro att han inte fanns. Samma sak med könsmaktsordningen. Den finns men förnekas.

Vi lurar flickor och kvinnor att de har makten och därmed ansvaret. (På precis samma sätt som vi ursäktar små pojkar som slåss och därmed systematiskt gör dem socialt missanpassade samtidigt som vi förväntar oss att de magiskt ska förstå att det finns gränser som inte får överträdas helt plötsligt. En vacker dag är det inte gulligt att de brottar ner den de vill pussa längre. Vi lurar dem att de inte har makten och ansvaret.)

En klassisk förövare-offersituation i relationer där våld förekommer är att offret tar på sig allt ansvar för våldet. ”Jag borde ha gjort annorlunda, då hade hen inte varit så arg…”
Strukturellt förtryck är inte olikt enskilt förtryck, det är bara större.
Maktutövandet ser likadant ut, normaliseringsprocessen är så perfekt utstuderad att vi knappt märker det alls.

Tillåt mig att illustrera:

Det börjar inte med att flickor på bb blir våldtagna. Det skulle ingen acceptera, eller hur?
Nej. Det börjar med tilltal och kläder.

Det börjar med barnböcker och filmer. Kvinnorna och flickorna i de här barnkulturyttringarna är oftast våp eller ”pojkflickor”. Jag generaliserar men det är i den breda kulturen det stora förtrycket och normaliseringen pågår. Bare with me.

När de blir äldre är det annat som lär dem hur de själva bär ansvaret för förtrycket:
-skrik inte sådär, då fortsätter de bara jaga er.
-var rädd om klänningen.
-strunta i killarna, du får inte låta dig provoceras.

Sedan, i mellanstadiet:
TV-serier, musikvideor, låttexter, ”barnmode” som klär ut flickor till reeperbahnluder och pojkarna till ghettogangsters. Grattis. Överallt finns signalerna: skaka de där höfterna, hora, du gör mig galen, ge det till mig, jag vill att du suger av mig i din lyxbil, ge lite röv till mina kompisar också, du dansar så att jag blir knäpp i huvudet och dina kläder får mig att tappa kontrollen.
Jag överdriver inte. Jag översätter. Det är det här de hör på radio. För de kan också engelska.
De får lära sig av serier att männen tigger om sex och att kvinnorna går med på det om de får fina smycken. Eller choklad. Fast då blir de feta och får ångest.

Låter det som att det är svårt att göra rätt? I det här stadiet av normaliseringsprocessen brukar första slaget komma. I mitt fall var det män på stan som började kommentera mitt utseende.
Någon försökte få mig att ge honom mitt nummer för att han utgav sig för att vara modellscout. Jag ringde polisen och gick och pratade med första bästa mamman jag såg på stan, jag var sedan livrädd för äldre män. Jag kände att jag inte borde klä mig som jag gjorde och inte borde skicka några signaler som kunde misstolkas.

Smällarna kommer tidigare än vi tror. Mina klasskamrater i andra klass utsatte systematiskt flickorna för sexuella övergrepp. Sedan kallades de utsatta flickorna för horor. De här pojkarna var åtta år och redan slipade i konsten att manipulera.

Flickorna blir äldre. Reklambilder visar döda kvinnor i utsatta situationer, avklädda, plågade, utsvultna, drogade, kåta, photoshopade, evigt unga. De ser allt det här och de lär sig. Jag överdriver fortfarande inte. Trettioåringar tittar på porr och vet det mesta om sex. Utom möjligen vikten av samtycke, för det behövs inte. Det räcker med ett snyggt halsband eller en komplimang. Och kom igen, det är ju kvinnorna som har makten och nedlåter sig att ligga med männen som alltid är superkåta och helt socialt missanpassade och inte kan bära ansvaret för sina handlingar om de ser en kort kjol. Stackars killar.
Var duktig flicka. Alla dina förebilder ser ut som prostituerade heroinmissbrukare men se för fan till att inte förleda de stackars killarna. De är försvarslösa inför din kropp. Vem har makten? Girls. Who run the world? Girls. Wiggle wiggle wiggle.

Friad från våldtäkt för att kvinnan var funktionshindrad.
Friad från våldtäkt för att andra människor har bdsm-sex.
Friad från våldtäkt för att han inte hade uppsåt. Trots att hon skrek att hon inte ville.
Friad från våldtäkt för att hon hade jeans.
Friad från våldtäkt för att hon var medvetslös och inte kunde säga nej.
Friad från våldtäkt för att hon borde ha kämpat mer.

Aldrig åtalad för att hon inte vågade säga nej fast hon inte ville.
Aldrig åtalad för att hon skämdes.
Aldrig åtalad för att hon inte vågade.
Aldrig åtalad för att hon hade låtit honom ligga med henne.
Aldrig åtalad för att det var hennes ansvar.
Aldrig åtalad för att hon hade makten. Who run the world?

Vi växer upp under förtryck.
Vi växer upp och tror att det är vårt ansvar att inte bli våldtagna.
Vi växer upp och tror att vi har makten.
Den som har makten har ansvaret.
Det vet vi.

Om inte u-länder var så korrupta skulle biståndet kanske nå fram men de kan ju uppenbarligen inte hantera pengar så vi ger dem vapen istället. Oj, nu krigar dem och skjuter ihjäl varandra, då får de ingen humanitär hjälp. De får skyll sig själva.
Samma förtryck, andra ord. Det genomsyrar vår värld.

Flickor föds till strukturella offer och pojkar till strukturella förövare. Inte individuella, strukturella. Det är inte samma sak.
Våra barn föds med en arvsynd. Den utgörs av den här våldsmetodiken. Det är vårt förbannade ansvar att tvätta barnen rena från synd och befria dem från något de inte har bett om men måste stå till svars för hela livet.

Män är priviligerade. Jag struntar i om de har bett om det eller inte. Det är dessvärre deras ansvar att förhålla sig till. Åtminstone i vuxen ålder. Barnen kan vi hjälpas åt att rädda.

Vem har makten? Männen. Makten, härligheten men inte nödvändigtvis i evighet amen.

Jag mår illa av allt som lurar flickor att det är deras makt/ansvar. Det är inte sant. Det är lögn och det är väldigt, väldigt fult att ljuga.

Vi kan bryta våldscykeln. Vi vuxna. Vi kan lära barnen hur samhället ser ut, vad de har att förhålla sig till, hur de kan förändra. Ingen kommer att göra det åt dig. Det är vårt enda ansvar: att inte lura barnen.

Jag skulle önska att skolor undervisade i och arbetade kring normaliseringsprocesser och maktstrukturer, om våldets olika ansikten och om bilder av män och kvinnor.
Och om kön. Det finns fler än två, nämligen.

Så, vad tänker DU göra för att synliggöra förtrycket idag? Vad gör du i morgon? Vilket är ditt ansvar?

Blogga, twittra, tatuera det i pannan, skriv en status på fejan, gör ett konstverk, skrik det på stan, viska det i vinden.
Använd #MOTSTÅND så vet vi att vi är många och jävligt starka.

Annonser

Gör’t själv.


Jag har ingen sån där lyxig torkställning men jag har en underbar kreativ hjärna som i princip aldrig sviker mig.

20140712-213808.jpg

Torkställningar av ånginsats i bambu och plåtstick+linnehanddukar+klädnypor.
Lätt som en plätt.
De här örterna ska jag lyxa till det med i vinter när allt är tråkigt.
Frisådd oregano (OBS: blommorna är vackra, sätt dem i en vas), timjan och persilja.

Jag skördade lite potatis idag också och min tomatplanta (som jag nästan måste tillägna ett helt eget inlägg) har en massa blommor.

Hm, jag kanske inte har ihjäl allt jag odlar ändå…

Om en flicka och om kärlekens makt över hatet.


Det var en rätt grå dag på Södermalm. Vi var underground och tyckte att Broder Daniel var pinsamt mainstream. Vi var tyllkjolarnas, korsetternas, cylinderhattarnas och 16-hålskängornas folk. Vi var vita ansikten med svarta konstverk runt ögonen som suddas bort på kvällarna när vi låste in oss i våra rum och spelade musik som fick våra föräldrars öron att krulla ihop sig.
Vi var intellektuella, kulturella, konstnärer i gothkulturens magnifika mylla. Det gällde att vara unik, att bära sin uniform av svart sammet med en så utstuderad individuell prägel att varje människa som var en del av gruppen var en alldeles egen, enastående särart.
Vi var långa, korta, tjocka, smala, homosexuella, asexuella, regnbågsfärgade, drag queens, drag kings, vi var älvor och vi dansade fram på de skitiga gatorna med våra trollspön och vägrade gå mot grön gubbe.
Vi var anarkister, syndikalister, proletärer, gatubarn, knarkare, utstötta, föräldralösa, anorektiska, vuxna, tonåringar, barn, punkare och filosofer.
Fuck you, jävla skitvärld, vi läste Principia Discordia som en bibel och jag skrev ett tal åt KPML(r) och kom hem försent.
Vi var odödliga vampyrer och vi hånglade med varenda spegel vi gick förbi.

Hon hade lila tyllkjol och lockigt hår. Hon var det vackraste jag visste. Vi höll varandra i handen och jag minns att hon hade överrörliga fingrar och målade naglar.

Vi kom ut på medborgarplatsen och möttes av HATET. I likadana kängor som våra men där vi hade trasiga nätstrumpbyxor hade de blekta jeans. Där vi hade ömtåliga revben hade de tjocka västar och hakkors. Där vi hade kärlek hade de hat.
De vrålade i triumf och jag och den vackraste flickan i världen stannade en bit därifrån, vi kände världen rämna omkring oss.
Sen var det som om vi fick vingar.
Hon och jag, två pyttesmå tonårsbrudar blev plötsligt oövervinneliga kärlekskrigare.
Vi ställde oss precis framför nazisterna. Jag la mina armar om hennes midja och hon la sina händer om mitt ansikte och sen kysstes vi.
Jag vet inte hur länge vi stod så men jag minns att luften plötsligt var full av något annat än hat. Den var full an MOTSTÅND.
Runtomkring oss hade många samlats, fler än nazisterna, och de hejade på oss. De skyddade oss. De skrek INGA NAZISTER PÅ VÅRA GATOR FYLL DEM ISTÄLLET MED BÖGAR OCH FLATOR och vi skrek med. Nazisterna trängdes längre och längre bort.
Sen kom polisen. Sen kom kamerorna. Jag blev fotograferad av SÄPO och nazisterna samtidigt och tänkte att helvete nu dör jag och då kom rädslan.
Sen körde polisen bort nazisterna. Jag minns att vi kramades, sen sprang vi åt varsitt håll, Flickan och jag. Jag såg nazisterna följa mig med blicken och pekfingrarna, du-ska-dö-fingrarna och den som påstår att det inte går att slå världsrekord i undergroundkängor har aldrig sprungit som jag gjorde från Medborgarplatsen till Södra Station.
Spärrvakten fick lova att ljuga om åt vilket håll jag åkt och med ett konspiratoriskt leende men allvarliga ögon släppte hon in mig. Jag var hög på adrenalin hela vägen hem. Vi hade vunnit.

Jag vet inte vad som hände med Flickan, jag minns att hon ville göra allvar av kärleken efteråt men att jag inte vågade.

Jag minns att jag ångrade mig.

Det är mer än tio år sen och jag minns henne med stor kärlek och lite vemod.
Vackra, vackra, kloka varelse.

Vi vann den dagen.

Idag skulle en sån handling vara förenad med livsfara men jag lovar, världen, det brinner en kraft i ungdomen som kan försätta berg, vi måste finnas där för att stötta och sluta upp och skydda dem när de sätter sig själva i fara för att de vet precis vad som är rätt sak att göra.

När de hånglar bort nazister slår vissna blommor ut nämligen.

Länge leve dumdristigheten!
Länge leve kärleken!
Länge leve ungdomen!

Länge leve dig, med lila tyllkjol och lockigt hår.

Hon älskade Joakim Thåström och den här, med Imperiet får mig alltid att tänka på henne.

Mammadikt.


Åh om jag kunde skulle jag stänga av regnet
Jag skulle trolla fram bananer nästan jämt
Och aldrig skulle vi tappa nallen
Och aldrig skulle själen fastna bakom nåt element

Jag skulle ta dig i min famn och säga älskling
Jag skulle alltid ha tid att lyssna klart
Och när du tappat din allra bästa pinne
Skulle jag hitta den på en gång såklart

I alla träd skulle det sitta vackra lyktor
Jag skulle göra så att inget gjorde ont
Alla fjärilar skulle sitta stilla länge
Och smultron skulle växa överallt

Men älskling jag har inga såna krafter
Du är född där asfalten är hård
Där blommor vissnar och pinnar jämt försvinner
Där man måste gå och lägga sig vid sju

Jag ser ibland i dig hur någonting går sönder
Du nystar svarta sorger inuti ditt bröst
Jag hör min egen röst skära genom luften
När jag skriker förihelvete håll tyst

Jag har gjort så många dumma vuxengrejer
Jag har tvingat dig att gå så väldigt långt
När du har snubblat har jag bett dig resa på dig
Jag har skällt på dig för att jag var trött

Men nu ligger du och skriker ut i natten
Kan inte sova för du drömde något hemskt
Jag ligger nära dig och håller dina händer
Jag viskar att jag skyddar dig mot allt
Jag andas med näsan mot din nacke
Och sjunger sånger in i gråten om allt fint
Tillslut så viskar du ”jag älskar dig, mamma”
Jag ligger vaken tills det är ljust igen

Jag vet att jag alltid har för bråttom
Jag vet att du mest vill ta det lugnt
Men jag vet att du också kan förlåta
För nu ligger du och andas här, helt lugnt

Du är livet inte alltid lätt.

Dagens visa, lekfullt allvar.


Himmel vad jag kämpade med att lära mig den här!

Nu är den en klar favorit hos både mig och barnen och den är så enkel och vacker att jag har svårt att få nog.
Sen är ju Ulvens Döttrar ena riktiga mästare på stämsång också.

Go en ko i ögonen
med Ulvens Döttrar

Promenad.


Ljuset kastar sig handlöst mot jorden, krossas mot grenverket, blöder i mossan.
Vårens desperata blomning skälver till och sjunker ihop under sommarhettans tyngd.
Vattnet låg igår så stilla att det såg ut som ett flytande gråblått silvertäcke, ingen krusning, bara böljor. Idag är det nervöst kittlat av låga vindar.
Jag rör min kropp in i och ut ur skuggan. Ljusbane och varmt blod.
Jag går.

Dagens visa, jag har en dröm.


En dag står du där och målar lekstugan i sommarsol och sjunger den här visan för mig och jag ska göra, och vi ska göra allt det där för varandra.

Det här är min låt. Utan avsändare.

Jag har drömt
med Sofia Karlsson

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg