Who run the world? #MOTSTÅND


>>>>TRIGGERVARNING: ÖVERGREPP, VÅLDTÄKT, VÅLD.<<<<
För dig som inte vill läsa vidare: skriv om feminism med #MOTSTÅND och visa vad du gör för att slå hål på destruktiva maktstrukturer.
Vi är många.
Puss.

Här börjar inlägget:

Beyoncé skanderar: who run the world? Girls!

Kvinnans makt gestaltas enligt principen ”männen gör allt vi ber dem om, vår övertalningsförmåga står bakom männens beslut, vi har makten egentligen” och får mig att må lite lite illa.

Varför? Jo, såhär.
Det är inte sant. Vi har inte makten.
Det finns ett talesätt: Djävulens största bedrift var att få människan att tro att han inte fanns. Samma sak med könsmaktsordningen. Den finns men förnekas.

Vi lurar flickor och kvinnor att de har makten och därmed ansvaret. (På precis samma sätt som vi ursäktar små pojkar som slåss och därmed systematiskt gör dem socialt missanpassade samtidigt som vi förväntar oss att de magiskt ska förstå att det finns gränser som inte får överträdas helt plötsligt. En vacker dag är det inte gulligt att de brottar ner den de vill pussa längre. Vi lurar dem att de inte har makten och ansvaret.)

En klassisk förövare-offersituation i relationer där våld förekommer är att offret tar på sig allt ansvar för våldet. ”Jag borde ha gjort annorlunda, då hade hen inte varit så arg…”
Strukturellt förtryck är inte olikt enskilt förtryck, det är bara större.
Maktutövandet ser likadant ut, normaliseringsprocessen är så perfekt utstuderad att vi knappt märker det alls.

Tillåt mig att illustrera:

Det börjar inte med att flickor på bb blir våldtagna. Det skulle ingen acceptera, eller hur?
Nej. Det börjar med tilltal och kläder.

Det börjar med barnböcker och filmer. Kvinnorna och flickorna i de här barnkulturyttringarna är oftast våp eller ”pojkflickor”. Jag generaliserar men det är i den breda kulturen det stora förtrycket och normaliseringen pågår. Bare with me.

När de blir äldre är det annat som lär dem hur de själva bär ansvaret för förtrycket:
-skrik inte sådär, då fortsätter de bara jaga er.
-var rädd om klänningen.
-strunta i killarna, du får inte låta dig provoceras.

Sedan, i mellanstadiet:
TV-serier, musikvideor, låttexter, ”barnmode” som klär ut flickor till reeperbahnluder och pojkarna till ghettogangsters. Grattis. Överallt finns signalerna: skaka de där höfterna, hora, du gör mig galen, ge det till mig, jag vill att du suger av mig i din lyxbil, ge lite röv till mina kompisar också, du dansar så att jag blir knäpp i huvudet och dina kläder får mig att tappa kontrollen.
Jag överdriver inte. Jag översätter. Det är det här de hör på radio. För de kan också engelska.
De får lära sig av serier att männen tigger om sex och att kvinnorna går med på det om de får fina smycken. Eller choklad. Fast då blir de feta och får ångest.

Låter det som att det är svårt att göra rätt? I det här stadiet av normaliseringsprocessen brukar första slaget komma. I mitt fall var det män på stan som började kommentera mitt utseende.
Någon försökte få mig att ge honom mitt nummer för att han utgav sig för att vara modellscout. Jag ringde polisen och gick och pratade med första bästa mamman jag såg på stan, jag var sedan livrädd för äldre män. Jag kände att jag inte borde klä mig som jag gjorde och inte borde skicka några signaler som kunde misstolkas.

Smällarna kommer tidigare än vi tror. Mina klasskamrater i andra klass utsatte systematiskt flickorna för sexuella övergrepp. Sedan kallades de utsatta flickorna för horor. De här pojkarna var åtta år och redan slipade i konsten att manipulera.

Flickorna blir äldre. Reklambilder visar döda kvinnor i utsatta situationer, avklädda, plågade, utsvultna, drogade, kåta, photoshopade, evigt unga. De ser allt det här och de lär sig. Jag överdriver fortfarande inte. Trettioåringar tittar på porr och vet det mesta om sex. Utom möjligen vikten av samtycke, för det behövs inte. Det räcker med ett snyggt halsband eller en komplimang. Och kom igen, det är ju kvinnorna som har makten och nedlåter sig att ligga med männen som alltid är superkåta och helt socialt missanpassade och inte kan bära ansvaret för sina handlingar om de ser en kort kjol. Stackars killar.
Var duktig flicka. Alla dina förebilder ser ut som prostituerade heroinmissbrukare men se för fan till att inte förleda de stackars killarna. De är försvarslösa inför din kropp. Vem har makten? Girls. Who run the world? Girls. Wiggle wiggle wiggle.

Friad från våldtäkt för att kvinnan var funktionshindrad.
Friad från våldtäkt för att andra människor har bdsm-sex.
Friad från våldtäkt för att han inte hade uppsåt. Trots att hon skrek att hon inte ville.
Friad från våldtäkt för att hon hade jeans.
Friad från våldtäkt för att hon var medvetslös och inte kunde säga nej.
Friad från våldtäkt för att hon borde ha kämpat mer.

Aldrig åtalad för att hon inte vågade säga nej fast hon inte ville.
Aldrig åtalad för att hon skämdes.
Aldrig åtalad för att hon inte vågade.
Aldrig åtalad för att hon hade låtit honom ligga med henne.
Aldrig åtalad för att det var hennes ansvar.
Aldrig åtalad för att hon hade makten. Who run the world?

Vi växer upp under förtryck.
Vi växer upp och tror att det är vårt ansvar att inte bli våldtagna.
Vi växer upp och tror att vi har makten.
Den som har makten har ansvaret.
Det vet vi.

Om inte u-länder var så korrupta skulle biståndet kanske nå fram men de kan ju uppenbarligen inte hantera pengar så vi ger dem vapen istället. Oj, nu krigar dem och skjuter ihjäl varandra, då får de ingen humanitär hjälp. De får skyll sig själva.
Samma förtryck, andra ord. Det genomsyrar vår värld.

Flickor föds till strukturella offer och pojkar till strukturella förövare. Inte individuella, strukturella. Det är inte samma sak.
Våra barn föds med en arvsynd. Den utgörs av den här våldsmetodiken. Det är vårt förbannade ansvar att tvätta barnen rena från synd och befria dem från något de inte har bett om men måste stå till svars för hela livet.

Män är priviligerade. Jag struntar i om de har bett om det eller inte. Det är dessvärre deras ansvar att förhålla sig till. Åtminstone i vuxen ålder. Barnen kan vi hjälpas åt att rädda.

Vem har makten? Männen. Makten, härligheten men inte nödvändigtvis i evighet amen.

Jag mår illa av allt som lurar flickor att det är deras makt/ansvar. Det är inte sant. Det är lögn och det är väldigt, väldigt fult att ljuga.

Vi kan bryta våldscykeln. Vi vuxna. Vi kan lära barnen hur samhället ser ut, vad de har att förhålla sig till, hur de kan förändra. Ingen kommer att göra det åt dig. Det är vårt enda ansvar: att inte lura barnen.

Jag skulle önska att skolor undervisade i och arbetade kring normaliseringsprocesser och maktstrukturer, om våldets olika ansikten och om bilder av män och kvinnor.
Och om kön. Det finns fler än två, nämligen.

Så, vad tänker DU göra för att synliggöra förtrycket idag? Vad gör du i morgon? Vilket är ditt ansvar?

Blogga, twittra, tatuera det i pannan, skriv en status på fejan, gör ett konstverk, skrik det på stan, viska det i vinden.
Använd #MOTSTÅND så vet vi att vi är många och jävligt starka.

Annonser

Myten om påskharen.


Idag ska jag berätta sagan om påskharen för barnen på mitt jobb. Jag ska göra ett dockspel på klassiskt waldorfvis men sagan är sams som min mamma berättade för mig.

På begäran får ni ta del av sagan som jag berättar den.

Berättelsen om påskharen
fritt ur den grekiska myten om jägaren Orion.

Det var en gång för länge sedan en liten, liten fågel.
Fågeln bodde i en stor skog långt härifrån och inte långt från skogen låg ett stort varmt hav.
Det var en vacker skog med höga träd och det här var den tid på året när våren just skulle komma och många små blommor nyfiket tittade fram ur den mjuka mossan.
Solen strålade och allting hade nog varit väldigt bra om det inte vore för att en jätte härjade i den lilla fågelns skog. Jätten hette Orion och var känd som den allra farligaste av jägarna i världen.
Alla djuren var mycket rädda och räddast av alla var den lilla fågeln.

Hon flög från buske till buske för att söka skydd och ropade så hjärtskärande på hjälp att vårens gudinna Ostara kom för att se vem som klagade.
-Men lilla fågel, varför är du så ledsen? frågade hon.
-Jag är så rädd för jägaren Orion! sjöng den lilla fågeln. Jag kan inte flyga så fort och hans tunga steg kommer hela tiden närmare. Jag önskar att jag var så snabb att jag kunde springa ifrån honom.

Ostara log och andades på fågeln som förvandlades till en långbent hare.
-Så, spring nu lilla hare. Ditt namn ska vara Lepus och du ska vara det snabbaste djuret i skogen.

Haren Lepus tackade Ostara och sprang iväg så snabbt att vinden häpnade och jägren Orion aldrig såg skymten av henne igen.

Det gick en tid och en dag möttes vårens gudinna Ostara och haren Lepus igen.
Lepus såg sorgsen ut.

-Men lilla hare, varför är du så ledsen?

-Jo… svarade den lilla haren försiktigt. Jag är det snabbaste djuret i skogen och jag springer undan jägaren Orion så lätt som ingenting men ändå är jag olycklig.

-Ja, du är snabbast av alla och springer lätt ifrån jätten men dina ögon är fulla av sorg. Är du inte nöjd med att vara hare?

-Jo… svarade Lepus förläget. Men det är så att jag så innerligt saknar att kunna lägga ägg.

-Var det inget värre?

Gudinnan log och andades på haren och sa med mjuk röst:
-Så, nu har jag gjort så att du en gång om året kan lägga ägg. Dina ägg ska vara de vackraste äggen och också dina barn ska lägga ägg varje vår.

Lyckligt tackade haren Lepus vårens gudinna Ostara.

Så kom det sig att hararna en gång om året, just när vi firar påsk, lägger ägg.
Lepus blev en stjärnbild på himmelen och likaså Orion. Nu springer haren ifrån jägaren så länge stjärnorna lyser på himlavalvet.

20140408-100753.jpg
Igårkväll sydde jag en docka som ska föreställa Ostara.

Länge leve sagorna!

Tänk om de visste alltså.


Barnen har somnat. Jag lyssnar på inspelningar av Tyras skratt och luktar på Lovas nacke i smyg.
Tänk om de visste hur mycket jag älskar dem.
Lova har fräknar på kinden som ser ut som Karlavagnen och Tyra med världens mest smittande skratt.

Herregud. Om de visste skulle de bli helt hopplösa och bara leva rövare hela tiden och driva mig till vansinne minst tre gånger om dagen.

Lova som allvarsamt betraktar en skalbagge och tankfullt mumlar ”den måste vi vara aktsamma om” och Tyra som hoppar ut framför en främmande tant mitt i centrum, vrålar ”aktarej” och ler så att tanten blir full av solsken och leker med Tyra tills vi missar bussen.

Om de visste alltså. Hur mycket jag älskar att lyssna på när de leker. Jag måste gömma mig i en teckning för att de inte ska märka att jag är helt inne i alla barnafödslar, prinsessuppror och magiska hästar.
Jag vill inte störa men ibland måste jag vara piratdrottning fast jag helst vill diska.

Oj oj om de anade ens en gnutta av hur mycket jag går sönder när de är ledsna.
Konstigt att jag någonsin säger nej (ca en gång i kvarten känns det som) när de är så fullkomliga.
Om de visste skulle de tamejsjutton aldrig göra som jag sa åt dem.

Vänta nu.
Jag tror att de vet.
Mina ungar är totalt olydiga. Eller nej. Men ingenting är utan kamp.
Tror jag att jag ska få svara på ett jobbmail spänner Lova sina havsgröna ögon i mig och tillrättavisar mig. ”Du slösar bort tiden mamma.” Hon har världens äldsta blick.
När Tyra ska borsta tänderna gömmer hon sig (varenda gång) och kommer inte fram förrän jag har lirkat, bråkat, lurats och tillslut fått henne att gå med på att borsta tänderna mot att jag sjunger Styrman Karlsson eller låtsas att tandborsten är en spindel som ramlar ner i hennes mun och äter upp alla matrester.

Bångstyrighet är fanimej det bästa ömhetsbeviset.
Näst efter att Tyra vaknar på natten, gosar in sig nära nära och muttrar att hon älskar mig förstås.
Och kanske efter att jag fått äran att (mot skriftligt tysthetslöfte) hjälpa Lova att skriva sitt allra första kärleksbrev.

Att våga säga nej och visa sina värsta sidor, det är tillit.
Att också våga säga att en älskar någon, det är tillit.

Att kasta sig rakt ut i det osäkra rummet mellan fråga och svar, (mamma älskar du mig fast jag vägrar borsta tänderna varenda gång?) och landa tryggt i svaret (ja men jag kanske måste elda upp en tandborste ibland så att du vet att jag inte är mer än en (ganska trött) människa), det är stort.
Då hittar vi varandra, tre par famlande händer i mörkret som får styrka av varandra så att vi vågar älska.

Tänk att mina barn vet hur mycket jag älskar dem.
Tänk att de älskar mig så mycket att de låter mig lyssna när de leker.

Hur fick jag så kloka barn?
Om Lova var vaken skulle hon bergis kunna svara.
Hon skulle börja med ”Men mamma… Det fattar du välle…”

Ja, det fattar jag väl.

20140401-231031.jpg

En ny, skön kvällsrutin.


20140108-222224.jpg

Först brukar vi behöva handla något efter förskolan. Ute hos mig finns inga affärer, bara hav, skog, grottor och myrmark. Och stjärnhimmel förstås.

Sedan tar vi bussen eller cykeln med kärran de sex kilometerna hem, Lova brukar läsa för Tyra i cykelvagnen när de inte slår ihjäl varandra. Oftast läser de eller sjunger folkvisor.

Väl hemma får barnen leka medan jag lagar något som går ganska fort att få ihop till middag. Idag blev det bovetenudlar med en pestovariant jag brukar göra på rapsolja, hasselnötssmör, färsk basilika (eller blandade örter, typ salvia och persilja är jättegott att ha i), örtsalt och svartpeppar. Morot till det och grönsaksjuice efter maten.
Tyra har fått lite antroposofmedicin av förskolans jätteduktiga läkare och den tar hon så lätt som ingenting.

Vid maten brukar vi leka gissningsleken om vad som är i det vi äter. Barnen tycker att det är jättekul, särskilt om de lyckas gissa rätt på svåra kryddor.

Efter maten leker barnen eller lyssnar på saga på kassettband medan jag plockar undan. Ska något av barnen tvätta sig så badar de i badbaljan med tvättnötsschampo som skummbad.

Sedan kommer den bästa stunden.
Förutom dropparna Tyra ska ta morgon och kväll så blev hon ordinerad fot- och vadmassage. Lova tänder en massa ljus och sin favoritrökelse medan jag sätter på lugn musik (Celtic Fire, Deva Premal eller Angus & Julia Stone är klara favoriter). Sedan bäddar vi yogamattan med en fårfäll och värmer massageoljan. Jag har en sidensjal som barnen får ha som täcke över den del av kroppen som inte blir masserad. Sedan får båda barnen massage så mycket de vill. Både Tyra och Lova tycker att det är fantastiskt och de slappnar av som kokta bovetenudlar och bara ler.

-När du gör sådär är det så bra för då kommer alla de bra tankarna till mig och jag blir så glad, sa Lova när jag knådade hennes armar.

Ibland får mamman lite massage också. Det är viktigt att de får öva på den sortens beröring tycker jag. Viktigt att de fortsätter att minnas hur en ska beröra.

Massagestunden är helig. De stör aldrig varandra under tiden och är lugna och vi pratar ofta om dagen som har gått. Idag berättade Tyra att hon får massage på förskolan fast bara på fötterna.

Sedan klär vi på oss ullkostymerna och nattkläderna. Jag har börjat ta på barnen ren trosor och de ullunderställ de ska ha på sig dagen efter för att slippa så mycket stök på morgnarna.

Sedan kommer den mindre vilsamma tandborstningen.
Det går till så att jag leker att tandborsten är en spindel som ramlar ner från taket och går vilse bland alla tänder. Sedan halkar den ut på tungan, varsågod å skölj. (Tyra flyr alltid såfort någon tänker på tandborstar så det är lite knepigt…)

Sagostund med en bok Tyra får välja först och sedan en kapitelbok till Lova. Vi har, sedan augusti, läst alla narniaböcker, Rut-Emma, Lille Prinsen, Sparvöga, delar ur Flickornas historia samt Fyrverkerimakarens dotter (OBS: tips! Philip Pullman har skrivit den).
Nu har vi precis börjat läsa Hjältar och Monster på Himlavalvet.
Jag har, tack och lov, närt en sagoälskande bokälskare vid min barm.

Efter sagostunden brukar Lova göra någon meditationsövning så ofta jordar vi oss eller så leder jag Lova i en meditation för lycka och frid efter att Tyra har somnat. Cirka tusen folkvisor sjunger jag. Orkar jag inte sjunga eller prata om universum så lyssnar vi på Sofia Karlsson.

Idag hade Tyra svårt att somna så jag fick sjunga och pussa och vagga länge innan jag kunde krypa upp till Lova för att prata om livet och kärleken och simskolan och dansen och pinnarna och förskolan och… Tillslut somnade hon medan jag ritade mönster med fingrarna i hennes ansikte. Det tycker hon mycket om.

Nu ska jag skicka lite jobbmail och packa för Lovas sexårsutflykt i morgon.
Det är så bra med waldorf. Sexåringarna är kvar på förskolan och får göra egna aktiviteter där. De får vara störst och samtidigt små. Det är viktigt att i den stora övergångsåldern både få känna att en är liten och vara fri i lek den största tiden och att samtidigt få äran att tända ljuset vid maten, spela på klangspelet när gården ska städas, åka på simskola och utveckla sin sociala förmåga i en miljö där de är trygga och hemma.
Heja waldorf helt enkelt.

Nä. Nu ska jag jobba och köra ett litet styrkepass trots massiv träningsvärk efter gårdagens kettlebelltortyr.

20140108-222042.jpg

God natt.

Höst!


Nu är den här! Älskade älskade höst!

Lova har fyllt sex år med buller och bång och hela sex stycken småkalas i tre olika städer. Lös Tand har hon också. Eftersom barnen går på en waldorfförskola är sexåringarna kvar på förskolan men har egna aktiviteter. Till första klass börjar de i skolan.

Idag var det utflyktsdag och sexåringarna åkte iväg och skördade en massa grönsaker som ska användas i köket och bli mat åt både förskolan och skolan.

Jag jobbar just nu (bland annat) på waldorfskolan och har dans på gymnastiktimmarna och när jag slutade efter lunch gick jag och hämtade barnen.

20131008-195002.jpg

Vi var på bushumör.

20131008-195035.jpg

Men också lite arga (tydligen, Lova har regisserat bilderna).

20131008-195120.jpg

Nä förresten, glada.

20131008-195151.jpg

Men, vad skulle vi hitta på?

20131008-195247.jpg

Ja! Vi drar till skogs!

Jag ville virka men hittade ingen virknål. Att något inte finns till hands brukar ju inte hindra mig så jag tog med mig garn ändå.

20131008-195534.jpg

20131008-195551.jpg

Skogen är ju faktiskt full av virknålar om en bara har en kniv. (Kniv, plåster och tändstickor: gå aldrig utanför dörren utan!)
Virknålen blev bra men ämnet var lite för mjukt så kroken gick inte att göra särskilt tunn.

20131008-195818.jpg

Lova täljer som en chef. Kniven är en liten slöjdkniv Patrik Felldin har smitt och valt ut åt mig. Han gör världens bästa knivar.

20131008-200046.jpg

Tyra och jag har knivskola. Lova fotograferar.

20131008-200222.jpg

Vi eldade som galningar och var ute tills elljusspåret tändes. Pappa Johan kom med middag också och nu badar två riktigt lortiga och glada barn medan föräldrarna slappar.

I morgon jobbar jag kväll och funderar på att ha barnen hemma så att vi kan hänga i skogen hela dagen. Fast jag borde planera danslektioner och skriva lite ansökningar… Hm…

Snart går flyttlasset ut i skogen, förresten. Tänk att få flytta till en liten stuga på hösten, hugga ved, bygga kylgrop och fylla förråden.

Har jag skrivit att jag älskar hösten?

Jag älskar höst.

Är flata ett fult ord, mamma?


Lova hyvlar ost till kvällsmackan.
-Titta vilka fina och flata bitar det blir! säger hon stolt.
-Ja, jättefina.
-Mamma, betyder flata att de är tjocka?
-Nej, flat betyder platt.
-Jaha men är det ett fult ord? Det är väl inte särskilt trevligt? Att säga att någon är flat?
-Alltså, det betyder att någon är platt. Att någon är flata betyder att det är en tjej som blir kär i tjejer.
-Jaha.

Lova tycker att det är ett mittemellanbra ord. Hon är rädd att någon ska tycka att det är ett ret-ord om hon använder det.

Tänk vad barn vet.

Så, flator därute, är det lugnt att min sexåring använder ordet eller är det ett solklart ret-ord?

Så fostras otuktade argbiggor.


Barnen sitter på köksgolvet, äter popcorn från Kung Markatta och lyssnar på Maria Svelands sommarprat.
Vi har också betat av Jonas Gardell, Carolina Gynning, Virpi Pahkinen och Liv Strömquist.

”Mer radio.” sa Lova.

20130728-115104.jpg

Så otuktar jag mina argbiggor.

Tidigare äldre inlägg