Värsta grejen.


20130415-193130.jpg

Över 80 000 visningar sedan jag flyttade bloggen hit!
Det är ju fint som snus.

Annonser

Ha!


Vet ni. Jag uppdaterade bloggverktyget och tänk, nu funkar det. Tror jag.

Tror ni att skrivandet gör det också?

Från en sjuksäng.


Jag blev diagnostiserad med ljumskbråck i höstas och efter utredningar hit och dit fick jag tillsist klartecken för operation.

I fredags ringde telefonen och i luren fanns kirurgiavdelningen på Visby lasarett.

Du har en tid här på måndag klockan sju om du vill.  Då har vi en specialist på ljumskbråck här.

Eh, ja tack.

Så. Ordna med barnrokad och praktiska detaljer, meditera och förbereda mig mentalt och fysiskt för en rätt bråkig operation genom att vila och… Nä.

För det är ju mig vi pratar om här.

Jag hjälpte helt sonika min fina Josefin att öppna hennes café Hjärtansfröjd istället för att vila. Det var vansinnigt roligt och jag hade inte ett dugg energi över att oroa mig med.

Perfekt.

Sedan kom söndagen och min fina exman (från och med nu beskriven som min barnpappa, det låter finare) sa att han kunde vara med barnen när jag bröt ihop lite av logistikångest och  kanske lite operstionsrädsla då.  Kanske. Lite.

Resan till sjukhuset var som en surrealistisk dröm. Jag hade inga linser i och alla gatljus var som svävande diffusa bollar som skiftade i styrka med avståndet. Varje steg var en utvärdering av läget, varje steg var ett steg närmare den avgörande stunden som skulle visa om jag hamnade i facket med de som  får kronisk smärta och känselbortfall eller om allt skulle bli bra.

Jag lyssnade på bra musik och gick genom sirap från bussen till sjukhusets stora entré.

Inskrivning och allvar.

Upp till operation, byta om, låsa in saker, posta ett kort på facebook som kanske fick mig att verka modigare än jag var. Making surgery look good.

Lägga sig på britsen, ta blodtryck, få dropp, få smärtstillande, bli ritad på, bli pratad med, bli flyttad till operatoinsbrits,  få en fånig mössa, bli inrullad i salen, elektroder, syrgas, en klämma på mitt alldeles för smala pekfinger, vit vätska in i armen, dimma, lugn, mer syrgas, tomt.

Klockan elva vaknade  jag till och hade  frossa.  Så smärtsamt! Mer morfin, värmefilt, såja såja.

Vaknade igen, något pep. Mitt lilla pekfinger påstod att jag var mer eller mindre avliden. Flytta klämman. Äta? Lite te och vitaminsoppa. Vila lite. Äta en smörgås.

Eget rum, ringde till Johan, yrade.

Vila.  Saft.  Smärtstillande.  Snart kunde jag läsa lite i någon tidning och efter några timmar undrade de om jag ville åka hem.

Prata med kirurgen, förhållningsregler och sjukskrivning. Inte lyfta på två veckor, helst inte lyfta på fyra veckor.  Inte ens två mjölkpaket.

Byta om, ringa Katten,  sitta i väntrummet.

Hemma, kramas med barnen.

Mamma har de skärit i din mage? Har de lagt stenar där?

Lilla Tyra försöker förstå. Kloka Lova skakar på huvudet och vet precis.

Alla tar hand om mig, jag får mat, sedan mer morfin, sömn.

Tisdag var en tung dag. Lokalbedövningen hade släppt, jag hade inget morfin, bara lättare värktabletter och jag minns inte så mycket av vad jag sa eller gjorde den dagen ärligt talat.

Jag ordnade bättre medicin igår och då blev allt bättre. Katten kom och tog hand om Tyra,  Lova var hos Wictoria och ljuvliga lilla S. Johan fick lite ledigt.

Vi år meze från ett ställe jag dansat lite på och tittade på när Tyra slog handvolter i sängen och jag skrattade så jag grät eftersom hon var så fin och rolig.

Idag har jag lagt tvätt i tvättmaskinen och bloggat. Känner mig lite som stålmannen.

Jag längtar efter att kunna göra tuffa saker som att typ resa mig upp utan att se ut som om någon knivat mig i magen (jag vet att det är precis vad som hänt men ändå).

Jag saknar skolan och hoppas kunna tacka ja till rektorns erbjudande att köra mig till skolan ett par gånger nästa vecka så att jag kan hälsa på folk.

Jag vet att mamma säkert oroar sig för mig men lugn bara lugn.  Jag får omtanke och kärlek och jag har världens finaste vänner som ordnar kaffe och bullar och ger mig soppa.

Om jag inte går helt i däck av den nya medicinen kanske jag kan virka, teckna och blogga lite de kommande veckorna. Det vore fint.

Puss fina läsare!

Oh, just det. Det här blir inlägg nummer 1000! Det firar jag med en muscovadobulle från Café Hjärtansfröjd och ett par Pamol.

Puss igen!

edit: Det var ju inlägg 998. Attans. Då måste jag ju äta bulle igen sen…

Vad gör man?


Jaha, normalt skulle jag ha kollat Facebook nu men det kan jag ju inte.
Jag skulle ha druckit kaffe också men det gör jag ju inte.

Vad gör man nu liksom?

Man fikar med familjen.

Idag ska vi titta på en lägenhet som vi kanske kan byta mot stockholmslägenheten. Det vore ju nice att få in en fot i bostadsmarknaden på riktigt.

Såatteh… Vad gör ni då?

Min första nominering!


Jag har blivit nominerad till Årets Miljöblogg på

http://www.enlagomdosgront.se

och är förskräckligt glad!

Har ni någon ni vill nominera eller vill ni nominera mig lite extra?

Gå in på hemsidan och fyll i formuläret på startsidan om så är fallet!

Puss och kram

Listad.


Jag kollade igenom hänvisningarna (alltså från vilka sidor jag är länkad) och hittade mig själv på en lista över gotländska bloggare.

http://www.gotland.net/sv/bo-leva/gotlandska-bloggare

Det är ju jätteskoj! Ju fler listor dessto fler läsare och jag gillar ju det jag.

En nyfiken fråga bara: Vem satte mig på listan? Jag har inte gjort det själv och det kan knappast vara samtliga bloggar skrivna på Gotland. (Får jag kalla mig gotlänning redan?)

Nu ska jag kolla några av de andra bloggarna på listan. Vem vet, kanske hittar man en riktig själsfrände?

Puss!

Alltså wow.


Jag blir så nervös av hänvisningar.

När jag kollade i min statistik häromdagen och såg att många hade klickat sig vidare hit från underbaraclara -sveriges nöjdaste person- och jag blev helt ställd. Inte läser väl HON min blogg? Eller? Alltså, jag förstår om hon gör det, jag är ju både grymt rolig och gör en massa grejer själv så man tycker ju att hon borde.  Dessutom gillar hon ju när kvinnor hänger ihop (obs! Hemligt! INGA KILLAR!) så hon borde dessutom länka hit så att jag får sådär en femhundramiljarder läsare och kan leva på bloggen precis som hon.

Nu var det ju inte så, det var ju någon som länkat ett inlägg jag skrev om olika sorters tygblöjor för ett bra tag sedan i kommentarsfältet till ett inlägg om vilka (sju-hukt dyra) tygblöjor de använder.

Men ändå.

Sedan såg jag något som lätt slog underbaraclara-länken.

nu Tudorienne har länkat till mig! I ett inlägg! På riktigt!

Tudorienne är ju lätt en av de ballaste bloggarna jag vet.

http://www.tudorienne.blogspot.com finns hon på. LÄS.

Nu ska jag gå runt och känna mig länkad och ball en stund.

Men jo! Jag blir nervös av hänvisningar! Jag liksom känner att jag borde ha lite snygga kläder och fotografera saker i tilt shift hela tiden.

Jag skulle gärna vara lika ball som http://www.hejsonja.se också, om jag fick välja.

Hjälp vad jag svamlar. Stoppa mig.

Tidigare äldre inlägg