Om en flicka och om kärlekens makt över hatet.


Det var en rätt grå dag på Södermalm. Vi var underground och tyckte att Broder Daniel var pinsamt mainstream. Vi var tyllkjolarnas, korsetternas, cylinderhattarnas och 16-hålskängornas folk. Vi var vita ansikten med svarta konstverk runt ögonen som suddas bort på kvällarna när vi låste in oss i våra rum och spelade musik som fick våra föräldrars öron att krulla ihop sig.
Vi var intellektuella, kulturella, konstnärer i gothkulturens magnifika mylla. Det gällde att vara unik, att bära sin uniform av svart sammet med en så utstuderad individuell prägel att varje människa som var en del av gruppen var en alldeles egen, enastående särart.
Vi var långa, korta, tjocka, smala, homosexuella, asexuella, regnbågsfärgade, drag queens, drag kings, vi var älvor och vi dansade fram på de skitiga gatorna med våra trollspön och vägrade gå mot grön gubbe.
Vi var anarkister, syndikalister, proletärer, gatubarn, knarkare, utstötta, föräldralösa, anorektiska, vuxna, tonåringar, barn, punkare och filosofer.
Fuck you, jävla skitvärld, vi läste Principia Discordia som en bibel och jag skrev ett tal åt KPML(r) och kom hem försent.
Vi var odödliga vampyrer och vi hånglade med varenda spegel vi gick förbi.

Hon hade lila tyllkjol och lockigt hår. Hon var det vackraste jag visste. Vi höll varandra i handen och jag minns att hon hade överrörliga fingrar och målade naglar.

Vi kom ut på medborgarplatsen och möttes av HATET. I likadana kängor som våra men där vi hade trasiga nätstrumpbyxor hade de blekta jeans. Där vi hade ömtåliga revben hade de tjocka västar och hakkors. Där vi hade kärlek hade de hat.
De vrålade i triumf och jag och den vackraste flickan i världen stannade en bit därifrån, vi kände världen rämna omkring oss.
Sen var det som om vi fick vingar.
Hon och jag, två pyttesmå tonårsbrudar blev plötsligt oövervinneliga kärlekskrigare.
Vi ställde oss precis framför nazisterna. Jag la mina armar om hennes midja och hon la sina händer om mitt ansikte och sen kysstes vi.
Jag vet inte hur länge vi stod så men jag minns att luften plötsligt var full av något annat än hat. Den var full an MOTSTÅND.
Runtomkring oss hade många samlats, fler än nazisterna, och de hejade på oss. De skyddade oss. De skrek INGA NAZISTER PÅ VÅRA GATOR FYLL DEM ISTÄLLET MED BÖGAR OCH FLATOR och vi skrek med. Nazisterna trängdes längre och längre bort.
Sen kom polisen. Sen kom kamerorna. Jag blev fotograferad av SÄPO och nazisterna samtidigt och tänkte att helvete nu dör jag och då kom rädslan.
Sen körde polisen bort nazisterna. Jag minns att vi kramades, sen sprang vi åt varsitt håll, Flickan och jag. Jag såg nazisterna följa mig med blicken och pekfingrarna, du-ska-dö-fingrarna och den som påstår att det inte går att slå världsrekord i undergroundkängor har aldrig sprungit som jag gjorde från Medborgarplatsen till Södra Station.
Spärrvakten fick lova att ljuga om åt vilket håll jag åkt och med ett konspiratoriskt leende men allvarliga ögon släppte hon in mig. Jag var hög på adrenalin hela vägen hem. Vi hade vunnit.

Jag vet inte vad som hände med Flickan, jag minns att hon ville göra allvar av kärleken efteråt men att jag inte vågade.

Jag minns att jag ångrade mig.

Det är mer än tio år sen och jag minns henne med stor kärlek och lite vemod.
Vackra, vackra, kloka varelse.

Vi vann den dagen.

Idag skulle en sån handling vara förenad med livsfara men jag lovar, världen, det brinner en kraft i ungdomen som kan försätta berg, vi måste finnas där för att stötta och sluta upp och skydda dem när de sätter sig själva i fara för att de vet precis vad som är rätt sak att göra.

När de hånglar bort nazister slår vissna blommor ut nämligen.

Länge leve dumdristigheten!
Länge leve kärleken!
Länge leve ungdomen!

Länge leve dig, med lila tyllkjol och lockigt hår.

Hon älskade Joakim Thåström och den här, med Imperiet får mig alltid att tänka på henne.

Annonser

VAR INTE RÄDD


-Varför är det regnbågaflaggor på bussarna, mamma?

-Jo, det är för att det är PRIDE.

-Jaha! Vad är det?

-Jo, dels är det för att fira kärleken -att man får bli kär i vem man vill. Dels är det för att visa de som tror att det går att bestämma över kärlek att de faktiskt inte får göra det.
Du vet, det finns länder där de som bestämmer inte tycker att flickor får bli kära i flickor och pojkar får bli kära i pojkar och att det inte får finnas någon som är hen utan bara hon och han.

-Vad konstigt!

-Ja, så regnbågaflaggan visar att all kärlek finns och att all kärlek är fin.

-Jag drömde inatt att jag var kär i en flicka! Har du varit kär in en flicka mamma?

-Ja, flera stycken.

-Jaha. Mamma?

-Ja?

-Varför är det grisögon i korv?

Jag var just inne i domkyrkan och tände ett ljus vid deras regnbågsaltare. Så tänkte jag på det som stod på bilden av Jesus med en regnbåge på bröstet: VAR INTE RÄDD.
Kan ni psalmen skriven av Ylva Eggehorn? Det är en av de allra vackraste sånger jag vet.
Var inte rädd.

Skräm inte varandra, hörni. Skräm inte barnen, lura dem inte att krypa in i en mörk garderob, gör dem inte så rädda för sig själva att de inte vågar älska.
Nej. En får inte skrämma barn och stänga in dem i garderober.

Nej. Låt inte barnen krypa in och gömma sig i mörkret för där kan inget växa. Där finns bara rädslor och gömligheter.
Ta barnen i handen och led dem mot ljuset. Ge dem hela regnbågen för det är vid slutet av den som skatten finns.

20131112-115657.jpg

Är flata ett fult ord, mamma?


Lova hyvlar ost till kvällsmackan.
-Titta vilka fina och flata bitar det blir! säger hon stolt.
-Ja, jättefina.
-Mamma, betyder flata att de är tjocka?
-Nej, flat betyder platt.
-Jaha men är det ett fult ord? Det är väl inte särskilt trevligt? Att säga att någon är flat?
-Alltså, det betyder att någon är platt. Att någon är flata betyder att det är en tjej som blir kär i tjejer.
-Jaha.

Lova tycker att det är ett mittemellanbra ord. Hon är rädd att någon ska tycka att det är ett ret-ord om hon använder det.

Tänk vad barn vet.

Så, flator därute, är det lugnt att min sexåring använder ordet eller är det ett solklart ret-ord?

En liten men viktig delseger.


Följande utspelar sig på klädavdelningen på en stormarknad i närheten av Gråbo där jag bor.
Vi har stannat till för att Lova vill visa mig något på en skyltdocka.
Tre dockor står uppställda på ett litet vitt podie. De saknar alla tre huvuden och står i någon form av aktiva positioner. Lite halshuggna kycklingar över det hela.
-Jag vill vara flickan, säger Lova och låter blicken spela över slitna jeans och vippiga kjolar.
Hon går fram till dockan med kjolen och funderar.
-Jag vill vara hen. Det här är en hen, säger hon med triumf i rösten.
Sedan lägger hon handen på dockan intill som har slitna jeans och rutig skjorta.
-Det här är också en hen.

Lova ler mot mig och ser nöjd ut.
-Man vet inte om det är en kille eller tjej så då säger jag hen, avslutar hon innan hon galopperar mot fruktdisken.
Lite efter kommer en mamma som känner sig märkligt stolt och som är glad att arbetet ger resultat.

Ge inte upp, alla ni som jobbar för ett öppnare samhälle. Det går. Vi kan!

Jesus -det första regnbågsbarnet.


Jesus blev till genom inseminering, bars av en kvinna som aldrig haft samlag med en man, uppfostrades av henne och en adoptivfar samtidigt som hans biologiska far ständigt var närvarande och, så att säga, genomsyrade hela tillvaron.

Kärnfamilj, någon?

Den du, Berlusconi!


Heja IKEA!
Vi skulle behöva lite ”svensk imperialism” här också!

Läs i QX:
http://www.qx.se/Xtra/liv/17084/ikea-tar-stallning-i-italien