Du. Vi måste prata om en grej.


Jag borde väl be om ursäkt egentligen för det här är ett sånt där ämne 
man inte borde tvinga folk att läsa om men jag är färdig med att 
skämmas.

Det här inlägget handlar om ätstörningar och att acceptera sitt 
förflutna.
Innan ni börjar läsa vill jag be er om ett par saker.
Läs färdigt.
Känn inte medlidande utan gläds med mig, var stolta med mig och känn 
segerruset med mig istället.
Det här är en text om något hemskt som var, inte något hemskt som är. 
Jag kan inte bära andra människors eventuella sorg över mitt öde så 
för den betackar jag mig.

Jag börjar med en text jag skrev i september 2004.
Jag hade nyligen träffat min nuvarande man Johan och börjat se på mitt 
beteende som sjukt. Det var en svår och avgörande tid i mitt liv.

"Ätstörd

Det är ett jävla gift. Hur lycklig man än är ligger det och skaver...
”bli fan inte för lycklig, vi har dig bunden vid stupet, tränger lyckan
ända in så knuffar vi, då vet du hur det blir”. 
Jag kan inte förklara, för ni kan inte förstå, om ni inte känner dem 
själva, ert egna psykotoska jag, Ana, Mia och dem. ”Om jag bara äter 
nyttigt i veckorna kan jag äta hur jag vill på helgerna”, jo tjena. 
Om Du vill må dåligt hela veckan sen ja. 

Vilken sjuk människa blir glad när hon märker att matsmältningen inte 
riktigt funkar som den ska? ”Åh, det ÄR fel på mig, jag ÄR sjuk, jag 
är inte FÖR LYCKLIG”. 

Allt som bara...förvrängs. Och att förklara är som att dra åt repen 
hårdare. Varför kan jag inte bara bli mager nog att läggas in...anar ni 
ens hur ont det gör att bara skriva de orden? Det är fysiskt 
ansträngande att be om hjälp. Det gör mig yr att betrakta det som fel 
att inte vilja äta, att se det som en mental svaghet att behöva spy 
efter att ha ätit. 

Vet ni vad som händer när man inte kan spy längre, för kräkreflexerna 
har vant sig vid de där fingrarna? Hur man desperat letar i medicinskåp,
 städskåp, efter något som innehåller kräkmedel? Har ni någonsin druckit
 olivolja för att framkalla illamående? Och ändå misslyckas. ”inte ens 
det klarar du av. Lilla, patetiska, VÄRDELÖSA hora. Inte ens köra handen
 djupare ner i halsen klarar du, din lilla skit. Vi spottar på såna som 
dig, och du kallar dig ätstörd? Vi vill inte veta av dig, DU MÅR FÖR BRA.

Men det är inte det värsta. 

Det värsta är kampen mellan att vilja och inte vilja må bra. 

Samtidigt som jag känner paniken i att veta om att så länge jag umgås 
med människor som också har ätstörningar så kommer jag aldrig bli frisk.
 Jag kommer alltid ha skuldkänslor i vetskapen om att de är bättre 
vänner med Svälten än vad jag är. Att tycka att andra är bättre 
människor bara för att man tror att deras ätstörningar ärr värre?
Man utgår från att de mår sämre, och sedan kan man inte äta dagen därpå.
 Eller så äter man och vill skära sönder varenda liten bit hud man har 
på krooppen, för att straffa sig för sin jävla svaghet. 

Jag vet att jag inte vill bli frisk. Jag vet att jag kommer att hålla 
mig så långt borta från alla instutitioner jag kan. ”Blir du frisk, din 
jävla hora, blir du det, så kommer du att sluta tänka på hur du ser ut, 
folk kommer alltid att fortsätta tänka att HON ÄR VÄL SÖT, TROTS ATT HON
 ÄR LITE MULLIG, och du vet att du alltid, sen i LÅGSTADIET, velat att 
folk ska reagera och tänka att OJ, VAD SMAL OCH FIN HON ÄR, men det gör 
de ju inte, eller hur? Nej, du är fin ÄNDÅ. du är LAGOM. En jävla 
medelmåtta, fattar du det? Då kan du ju inte gå runt och stoppa i dig 
vad fan som helst. Fy faan, vad du är äcklig...” 

Försök inte ens. 

Jag förlorade X bland annat för att jag inte kunde utsätta honom för 
den maktlösheten längre, det gick bara inte. 
Jag vet inte vad jag behöver...jag vet vad jag vill, och det är för 
destruktivt...Låt mig inte dö bara...låt mig inte försvinna..."

Nutid.

Jag skriver bara såna här brev när jag är olycklig eller står inför en 
stor förändring.
Jag håller på att bryta igenom mitt skal och jag kommer närmare mig 
själv varje dag. En del av det som kommer upp till ytan är fult och 
obehagligt men upp ska det.
Igår berättade jag för min klass om min ätstörning -ett tabubelagt 
och skamfyllt ämne som tidigare har gömts undan i ett mörkt hörn.
Igår kunde jag berätta, helt utan skam och jag förstod då att jag 
hade släppt taget.
Jag måste berätta och jag måste göra det nu, på mina villkor.

Jag borde säkert berätta för mina närmaste först men det är som att 
offentligheten tar udden av det vassa i alla medlidande blickar 
och befriar mig ur kvävande kramar.
Jag skäms inte längre men jag kvävs om jag måste vandra från famn 
till famn och möta all ångest igen. Är det greppbart?

Jag önskar att ni ska läsa, ta det till er, bära det en stund 
och om ni känner sorg över det ni läser, be mig inte om tröst 
för jag har ingen att ge just nu. Jag är stolt och tacksam och 
vill känna mig fri att vandra vidare med en lite lättare ryggsäck.
Det kanske låter egoistiskt men det är livsnödvändigt.

Jag har hanterat den här smärtan varje dag så länge jag kan 
minnas och jag kan inte ta er smärta också.

Skuldbelägg inte er själva. En anorektikers bästa vän är och 
förblir lögnen.
Mamma, jag har sett dig i ditt värsta och ditt bästa. Jag kände 
ditt villkorslösa stöd då som nu. Det fanns ingenting du hade 
kunnat göra annorlunda för att hjälpa mig för jag ville inte ha
någon hjälp.

Detsamma gäller många andra omkring mig.
Många kom med mat, med uppmuntran, med skäll, med sympati, med 
öppna armar och jag stängde dem alla ute.

En anorektiker vill inte bli frisk för blir man frisk kanske 
man blir tjock och dessutom måste man ta ansvar för sina handlingar. 
Annars kan man skylla det mesta på sin ästörning och det blir en 
väldig trygghet. Man är någon.
Anorexia är lika delar hybris och självhat, kom ihåg det.

Jag har redigerat den här texten bra många gånger nu och en av sakerna
 jag har bestämt mig för att ta bort är en beskrivning av hur anorexia 
fungerar. Det är inte viktigt i sammanhanget.

Jag har det här i mitt bagage och det höll på att kosta mig allt som 
var viktigt i livet, även livet självt.

Jag har mycket kvar att bearbeta men just den här skärvan av mitt jag 
kan jag, trots att den glittrar förföriskt och ber om att få bli en 
del av mig igen, äntligen låta falla till marken och lämna därhän.

Den här sista texten är stark och skriven som ett tyst rop på hjälp. 
Ni som inte orkar kan sluta läsa här.

Tack för att ni har läst och hörni, nästa gång vi ses, tyck inte synd 
om mig. Hylla mig.
Jag klarade det, jag är Pippi Långstrump, jag är värd mycket mer än 
lite medlidande. Jag borde få medalj.

Sommaren 2004:

"Ana, Mia och Jag 

Sakta sjunker jag ner framför toaletten. Mitt altare. Min rituella, 
heliga plats. 
Dörren är låst fastän jag är ensam, och har varit det i en månad nu. 
Kvar på bordet står en tom talrik och ett glas vatten, halvt urdrucket. 
På talriken syns rester av pasta, någon sås, lite grönsaker. 
På servetten brevid ligger en knäckebrödssmörgås med en skiva ost på. 
Två tuggor. 

Sakta sätter jag upp håret, flätar löjligt nogrannt, stoppar håret 
innanför tröjan, noga, noga. Allt är noga. 
Sätter mig tillrätta, varje moment inövat och minutiöst utfört, som en 
väl koreograferad dans. 
Lägger vänster hand mot det kalla porslinet och lutar mig över 
toalettstolen. Det luktar unket och amoniak. Ohygieniskt. Bra. 
Det förstärker kräkreflexen. 
Jag tänker att mina fingrar är smutsiga, någon annans. 

Sakta knyter jag handen, fäller upp pekfinret och långfinret, 
stirrar på dem. 
Sakta öppnar jag munnen och lägger fingrarna mot tungan. Smutsiga. 
Tänker bara på äckliga saker, på allt jag avskyr, på fobier, på hur 
bra det kommer kännas sedan, efteråt, när jag är ren. 
Känner svalget mot fingrarna, hur tungans struktur ändras. Krampar. 
Tvingar fingrarna längre ner i halsen. Hostar, skakar. Snart bryter 
tårarna fram. 
Gång på gång kör jag fingrarna i halsen. Kramperna vandrar allt 
längre ner. Febern och yrseln rusar upp genom kroppen i samma takt 
som maten. 
Igen. 
Igen. 
Igen. 
Igen, tills strupen värker, igen, tills pannan är blank av svett, 
och kinderna randiga av svarta tårar. Igen, tills ingenting finns kvar. 
Det kommer mindre än man tror. 

Sakta reser jag mig upp. Spolar. Måste luta mig mot handfatet för att 
inte svimma. Tvättar handens slemmiga fingrar, känner mig bättre, 
mindre smutsig och mer oren på samma gång. 
Sköljer ansiktet, gång på gång på gång. 
Går in i köket, ser tallriken och ångesten kommer igen. Varför kan 
jag aldrig lära mig? Lära mig att hålla diciplinen uppe och inte äta 
så förbannat mycket. 

Diskar lite, men orkar inte se på matresterna, gråten kommer igen. 
Springa. 

Byter om till träningskläder och tar på mig gymnastikskorna. 
Faller ihop i hallen och slår nästan huvudet i skohyllan. 

Sakta går jag till soffan och skriver igen. På morfars skrivmaskin. Ljuset utanför fönstret börjar falna, och jag tänder lampan intill den svart- och rödrandiga soffan. 
Jag skriver listor. 
Måndag: 
Springa före frukost. 
Frukost: smörgås och te. EN skiva ost och inget socker! EN smörgås. 
Ett äpple. 
Lunch: Äta på jobbet. KOM IHÅG HALV PORTION!! 
Middag: Vegetarisk gryta med ris. HALV PORTION, MAX!! 
Efterrätt: fryst viktväktar youghurt. 

Tisdag: 
Frukost: youghurt (<0,1% fett) och fiberflingor, te utan socker. 
Lunch: Jobbet. KOM IHÅG HALV PORTION!! 
Middag: Jobbet. HALV PORTION! 

Jag måste ha sådana listor för att klara det här. 
Annars går jag bara upp igen. 

Och breven till dig är fulla av lögner. 
Och samtalen hem är spelad lycka. 
Och saknaden är enorm. 

Sakta sjunker jag ner vid toaletten. 

Förlåt.

Tack för att ni läste."
Annonser

Min favoritdrink.


En gång hälsade jag på Johan i Göteborg.
Jag tror att jag sa till mamma att jag skulle spela rollspel eller nåt men det var egentligen slöseri med ljug eftersom mamma ser rakt igenom mig.
I alla fall, det var en fin helg som, bland annat bjöd på omöjligt långa bussresor, gratis taxi, kinakrogar och vad som kom att bli min favoritdrink.

Såhär gör man:
Kyl alla ingredienser riktigt ordentligt.
Ta fram ditt största glas.
Fyll glaset med is.
Häll så mycket vit rom/vaniljvodka att du skäms i en shaker.
Fyll på med tranbärsjuice och annanasjuice, helst inte så söta. Det ska vara ca 2/3 tranbärsjuice och 1/3 ananasjuice.
Skaka tills hela shakern är immig.
Töm isen ur glaset.
Häll upp. Garnera med en massa syrlig frukt.
Drick med sugrör.
Man kan servera med krossad is också och byta tranbärsjuicen mot lingon om man inte får tag på bra tranbärsjuice.
Jag gjorde egen tranbärsjuice till drinkarna i somras och det blev väldigt mycket godare än med färdigköpt som nästan alltid är för söt för min smak.
Jag äter visserligen tranbär och lingon som de är i yoghurt/istället för is i juice och vatten men ändå. Drinken ska vara syrlig snarare än sliskig.

Det här är den enda drink jag behöver.

Min favoritdrink.


En gång hälsade jag på Johan i Göteborg.
Jag tror att jag sa till mamma att jag skulle spela rollspel eller nåt men det var egentligen slöseri med ljug eftersom mamma ser rakt igenom mig.
I alla fall, det var en fin helg som, bland annat bjöd på omöjligt långa bussresor, gratis taxi, kinakrogar och vad som kom att bli min favoritdrink.

Såhär gör man:
Kyl alla ingredienser riktigt ordentligt.
Ta fram ditt största glas.
Fyll glaset med is.
Häll så mycket vit rom/vaniljvodka att du skäms i en shaker.
Fyll på med tranbärsjuice och annanasjuice, helst inte så söta. Det ska vara ca 2/3 tranbärsjuice och 1/3 ananasjuice.
Skaka tills hela shakern är immig.
Töm isen ur glaset.
Häll upp. Garnera med en massa syrlig frukt.
Drick med sugrör.
Man kan servera med krossad is också och byta tranbärsjuicen mot lingon om man inte får tag på bra tranbärsjuice.
Jag gjorde egen tranbärsjuice till drinkarna i somras och det blev väldigt mycket godare än med färdigköpt som nästan alltid är för söt för min smak.
Jag äter visserligen tranbär och lingon som de är i yoghurt/istället för is i juice och vatten men ändå. Drinken ska vara syrlig snarare än sliskig.

Det här är den enda drink jag behöver.

Bilder.


Spackling av hall (Johan i arbetskläder, mums!) och första strykningen i köket.

Get-influensan?


Jag och Tyra har feber.
Tyra hosta och är kelig. Jag har ont i kroppen.
Lova är otroligt pigg men lite snorig.
Johan är trött.
Tror ni att vi är skojiga familjen eller?

VAB är det vackraste jag vet.


Åh. Johan sa precis att han tänkte VABa i morgon. Han var sjukskriven idag men trodde att han skulle vara frisk nog att vara hemma och sköta lämning/hämtning, blöjbyten, matning och lek med Tyra. Allt jag behöver göra är att ligga i sängen och visa tuttarna om behov finnes.

Det är en snudd på erotisk upplevelse att höra sin medförälder viska ”älskling, jag VABar i morgon så att du får vila”.

Puss min man!

Vad mer? Tyra kan inte bara stå själv i flera sekunder. Hon avslutar nu det hela med ett stapplande steg. Sedan blir hon så till sig att hon måste vifta med alla kroppsdelar samtidigt och då ramlar hon.

Viktiga lappar.


På lappen står det ”tack för att jag fick en kram av Lova”.
Den fick Johan skriva efter god nattkramen igår.
I morse utbrast Lova ”men, var är min lapp?”.
Tur att den låg på hennes plats…

Tidigare äldre inlägg