Om en flicka och om kärlekens makt över hatet.


Det var en rätt grå dag på Södermalm. Vi var underground och tyckte att Broder Daniel var pinsamt mainstream. Vi var tyllkjolarnas, korsetternas, cylinderhattarnas och 16-hålskängornas folk. Vi var vita ansikten med svarta konstverk runt ögonen som suddas bort på kvällarna när vi låste in oss i våra rum och spelade musik som fick våra föräldrars öron att krulla ihop sig.
Vi var intellektuella, kulturella, konstnärer i gothkulturens magnifika mylla. Det gällde att vara unik, att bära sin uniform av svart sammet med en så utstuderad individuell prägel att varje människa som var en del av gruppen var en alldeles egen, enastående särart.
Vi var långa, korta, tjocka, smala, homosexuella, asexuella, regnbågsfärgade, drag queens, drag kings, vi var älvor och vi dansade fram på de skitiga gatorna med våra trollspön och vägrade gå mot grön gubbe.
Vi var anarkister, syndikalister, proletärer, gatubarn, knarkare, utstötta, föräldralösa, anorektiska, vuxna, tonåringar, barn, punkare och filosofer.
Fuck you, jävla skitvärld, vi läste Principia Discordia som en bibel och jag skrev ett tal åt KPML(r) och kom hem försent.
Vi var odödliga vampyrer och vi hånglade med varenda spegel vi gick förbi.

Hon hade lila tyllkjol och lockigt hår. Hon var det vackraste jag visste. Vi höll varandra i handen och jag minns att hon hade överrörliga fingrar och målade naglar.

Vi kom ut på medborgarplatsen och möttes av HATET. I likadana kängor som våra men där vi hade trasiga nätstrumpbyxor hade de blekta jeans. Där vi hade ömtåliga revben hade de tjocka västar och hakkors. Där vi hade kärlek hade de hat.
De vrålade i triumf och jag och den vackraste flickan i världen stannade en bit därifrån, vi kände världen rämna omkring oss.
Sen var det som om vi fick vingar.
Hon och jag, två pyttesmå tonårsbrudar blev plötsligt oövervinneliga kärlekskrigare.
Vi ställde oss precis framför nazisterna. Jag la mina armar om hennes midja och hon la sina händer om mitt ansikte och sen kysstes vi.
Jag vet inte hur länge vi stod så men jag minns att luften plötsligt var full av något annat än hat. Den var full an MOTSTÅND.
Runtomkring oss hade många samlats, fler än nazisterna, och de hejade på oss. De skyddade oss. De skrek INGA NAZISTER PÅ VÅRA GATOR FYLL DEM ISTÄLLET MED BÖGAR OCH FLATOR och vi skrek med. Nazisterna trängdes längre och längre bort.
Sen kom polisen. Sen kom kamerorna. Jag blev fotograferad av SÄPO och nazisterna samtidigt och tänkte att helvete nu dör jag och då kom rädslan.
Sen körde polisen bort nazisterna. Jag minns att vi kramades, sen sprang vi åt varsitt håll, Flickan och jag. Jag såg nazisterna följa mig med blicken och pekfingrarna, du-ska-dö-fingrarna och den som påstår att det inte går att slå världsrekord i undergroundkängor har aldrig sprungit som jag gjorde från Medborgarplatsen till Södra Station.
Spärrvakten fick lova att ljuga om åt vilket håll jag åkt och med ett konspiratoriskt leende men allvarliga ögon släppte hon in mig. Jag var hög på adrenalin hela vägen hem. Vi hade vunnit.

Jag vet inte vad som hände med Flickan, jag minns att hon ville göra allvar av kärleken efteråt men att jag inte vågade.

Jag minns att jag ångrade mig.

Det är mer än tio år sen och jag minns henne med stor kärlek och lite vemod.
Vackra, vackra, kloka varelse.

Vi vann den dagen.

Idag skulle en sån handling vara förenad med livsfara men jag lovar, världen, det brinner en kraft i ungdomen som kan försätta berg, vi måste finnas där för att stötta och sluta upp och skydda dem när de sätter sig själva i fara för att de vet precis vad som är rätt sak att göra.

När de hånglar bort nazister slår vissna blommor ut nämligen.

Länge leve dumdristigheten!
Länge leve kärleken!
Länge leve ungdomen!

Länge leve dig, med lila tyllkjol och lockigt hår.

Hon älskade Joakim Thåström och den här, med Imperiet får mig alltid att tänka på henne.

Annonser

Mammadikt.


Åh om jag kunde skulle jag stänga av regnet
Jag skulle trolla fram bananer nästan jämt
Och aldrig skulle vi tappa nallen
Och aldrig skulle själen fastna bakom nåt element

Jag skulle ta dig i min famn och säga älskling
Jag skulle alltid ha tid att lyssna klart
Och när du tappat din allra bästa pinne
Skulle jag hitta den på en gång såklart

I alla träd skulle det sitta vackra lyktor
Jag skulle göra så att inget gjorde ont
Alla fjärilar skulle sitta stilla länge
Och smultron skulle växa överallt

Men älskling jag har inga såna krafter
Du är född där asfalten är hård
Där blommor vissnar och pinnar jämt försvinner
Där man måste gå och lägga sig vid sju

Jag ser ibland i dig hur någonting går sönder
Du nystar svarta sorger inuti ditt bröst
Jag hör min egen röst skära genom luften
När jag skriker förihelvete håll tyst

Jag har gjort så många dumma vuxengrejer
Jag har tvingat dig att gå så väldigt långt
När du har snubblat har jag bett dig resa på dig
Jag har skällt på dig för att jag var trött

Men nu ligger du och skriker ut i natten
Kan inte sova för du drömde något hemskt
Jag ligger nära dig och håller dina händer
Jag viskar att jag skyddar dig mot allt
Jag andas med näsan mot din nacke
Och sjunger sånger in i gråten om allt fint
Tillslut så viskar du ”jag älskar dig, mamma”
Jag ligger vaken tills det är ljust igen

Jag vet att jag alltid har för bråttom
Jag vet att du mest vill ta det lugnt
Men jag vet att du också kan förlåta
För nu ligger du och andas här, helt lugnt

Du är livet inte alltid lätt.

Dagens visa, hjärtans kära.


Om jag någonsin går ner på knä och friar till en kvinna så är det Saga.
Varför?
Jamen lyssna.

Näktergalen
med Poeta Magica

Det begriper ni väl?

20140504-001243.jpg
Saga live med eget material på Clarion Livingroom tidigare ikväll.

Saga. Älskade vän, du är en näktergal.

Ikväll.


Ikväll har jag gjort mycket kvalitativt.

Jag packade ner Tyra i tusen lager ull och proppade ner henne i vagnen sen gick vi på solnedgångspromenad till havet. Lova skuttade och pratade och sjöng, Tyra somnade på ett kick.

Lova och jag klättrade i träd och tog roliga kort, hoppade mellan tuvor på myren och klättrade över stättor och stenar medan Tyra sov som en sten.

20140415-231231.jpg20140415-231257.jpg20140415-231341.jpg20140415-231417.jpg20140415-231431.jpg

20140415-231528.jpg

20140415-231639.jpg

Världsmästerskap i bildkvalitet men vad tusan. Det tål ni.

Väl hemma fick jag läsa en jättefin bok för Tyra som till sin egen förtvivlan vaknade när vi kom hem.
Sedan fick klockan vara hur mycket den ville just idag. Jag och Lova satte oss och pratade, läste Bamse och drack te och åt smörgåsar för hej och hå vad 6,5-åringar kan behöva få egentid ibland. Jag försöker hitta så många tillfällen som möjligt.
Vi lyssnade på folkmusik och gjorde pannkakssmet till frukosten också och som avslutning läste vi lite i andra boken om Katitzi.

Jag fick privilegiet att berätta om förintelsen för Lova ikväll. Hon frågade mycket och svarade mina klokaste svar.

En gång blev det tyst en stund. Sen sa hon med en bestämd ton:
-Mamma. Om någon är så dum. Då får man väl säga JÄVEL. Visst?

-Ja. Alla fula ord som finns.

Jag berättade att de vuxna har lovat varandra att det aldrig aldrig ska få hända igen.

Gråten i halsen hela tiden men när jag skriver att det var ett privilegium så menar jag det.
Jag vet hur jag kan berätta för henne utan att förvirra henne och vad jag tycker är okej att hon vet. Det är liksom en del av det jag upplever som föräldraskapets ljuvliga plikt; att utbilda och förklara världen.

Det är märkligt hur tydligt det blir när det ska förstås av ett litet barn. Inget skitsnack får plats, inga krångliga omskrivningar.
Det blir rent och kristallklart.

JÄVEL, helt enkelt.

Nu ska jag sova.

God natt

Tänk om de visste alltså.


Barnen har somnat. Jag lyssnar på inspelningar av Tyras skratt och luktar på Lovas nacke i smyg.
Tänk om de visste hur mycket jag älskar dem.
Lova har fräknar på kinden som ser ut som Karlavagnen och Tyra med världens mest smittande skratt.

Herregud. Om de visste skulle de bli helt hopplösa och bara leva rövare hela tiden och driva mig till vansinne minst tre gånger om dagen.

Lova som allvarsamt betraktar en skalbagge och tankfullt mumlar ”den måste vi vara aktsamma om” och Tyra som hoppar ut framför en främmande tant mitt i centrum, vrålar ”aktarej” och ler så att tanten blir full av solsken och leker med Tyra tills vi missar bussen.

Om de visste alltså. Hur mycket jag älskar att lyssna på när de leker. Jag måste gömma mig i en teckning för att de inte ska märka att jag är helt inne i alla barnafödslar, prinsessuppror och magiska hästar.
Jag vill inte störa men ibland måste jag vara piratdrottning fast jag helst vill diska.

Oj oj om de anade ens en gnutta av hur mycket jag går sönder när de är ledsna.
Konstigt att jag någonsin säger nej (ca en gång i kvarten känns det som) när de är så fullkomliga.
Om de visste skulle de tamejsjutton aldrig göra som jag sa åt dem.

Vänta nu.
Jag tror att de vet.
Mina ungar är totalt olydiga. Eller nej. Men ingenting är utan kamp.
Tror jag att jag ska få svara på ett jobbmail spänner Lova sina havsgröna ögon i mig och tillrättavisar mig. ”Du slösar bort tiden mamma.” Hon har världens äldsta blick.
När Tyra ska borsta tänderna gömmer hon sig (varenda gång) och kommer inte fram förrän jag har lirkat, bråkat, lurats och tillslut fått henne att gå med på att borsta tänderna mot att jag sjunger Styrman Karlsson eller låtsas att tandborsten är en spindel som ramlar ner i hennes mun och äter upp alla matrester.

Bångstyrighet är fanimej det bästa ömhetsbeviset.
Näst efter att Tyra vaknar på natten, gosar in sig nära nära och muttrar att hon älskar mig förstås.
Och kanske efter att jag fått äran att (mot skriftligt tysthetslöfte) hjälpa Lova att skriva sitt allra första kärleksbrev.

Att våga säga nej och visa sina värsta sidor, det är tillit.
Att också våga säga att en älskar någon, det är tillit.

Att kasta sig rakt ut i det osäkra rummet mellan fråga och svar, (mamma älskar du mig fast jag vägrar borsta tänderna varenda gång?) och landa tryggt i svaret (ja men jag kanske måste elda upp en tandborste ibland så att du vet att jag inte är mer än en (ganska trött) människa), det är stort.
Då hittar vi varandra, tre par famlande händer i mörkret som får styrka av varandra så att vi vågar älska.

Tänk att mina barn vet hur mycket jag älskar dem.
Tänk att de älskar mig så mycket att de låter mig lyssna när de leker.

Hur fick jag så kloka barn?
Om Lova var vaken skulle hon bergis kunna svara.
Hon skulle börja med ”Men mamma… Det fattar du välle…”

Ja, det fattar jag väl.

20140401-231031.jpg

En ny, skön kvällsrutin.


20140108-222224.jpg

Först brukar vi behöva handla något efter förskolan. Ute hos mig finns inga affärer, bara hav, skog, grottor och myrmark. Och stjärnhimmel förstås.

Sedan tar vi bussen eller cykeln med kärran de sex kilometerna hem, Lova brukar läsa för Tyra i cykelvagnen när de inte slår ihjäl varandra. Oftast läser de eller sjunger folkvisor.

Väl hemma får barnen leka medan jag lagar något som går ganska fort att få ihop till middag. Idag blev det bovetenudlar med en pestovariant jag brukar göra på rapsolja, hasselnötssmör, färsk basilika (eller blandade örter, typ salvia och persilja är jättegott att ha i), örtsalt och svartpeppar. Morot till det och grönsaksjuice efter maten.
Tyra har fått lite antroposofmedicin av förskolans jätteduktiga läkare och den tar hon så lätt som ingenting.

Vid maten brukar vi leka gissningsleken om vad som är i det vi äter. Barnen tycker att det är jättekul, särskilt om de lyckas gissa rätt på svåra kryddor.

Efter maten leker barnen eller lyssnar på saga på kassettband medan jag plockar undan. Ska något av barnen tvätta sig så badar de i badbaljan med tvättnötsschampo som skummbad.

Sedan kommer den bästa stunden.
Förutom dropparna Tyra ska ta morgon och kväll så blev hon ordinerad fot- och vadmassage. Lova tänder en massa ljus och sin favoritrökelse medan jag sätter på lugn musik (Celtic Fire, Deva Premal eller Angus & Julia Stone är klara favoriter). Sedan bäddar vi yogamattan med en fårfäll och värmer massageoljan. Jag har en sidensjal som barnen får ha som täcke över den del av kroppen som inte blir masserad. Sedan får båda barnen massage så mycket de vill. Både Tyra och Lova tycker att det är fantastiskt och de slappnar av som kokta bovetenudlar och bara ler.

-När du gör sådär är det så bra för då kommer alla de bra tankarna till mig och jag blir så glad, sa Lova när jag knådade hennes armar.

Ibland får mamman lite massage också. Det är viktigt att de får öva på den sortens beröring tycker jag. Viktigt att de fortsätter att minnas hur en ska beröra.

Massagestunden är helig. De stör aldrig varandra under tiden och är lugna och vi pratar ofta om dagen som har gått. Idag berättade Tyra att hon får massage på förskolan fast bara på fötterna.

Sedan klär vi på oss ullkostymerna och nattkläderna. Jag har börjat ta på barnen ren trosor och de ullunderställ de ska ha på sig dagen efter för att slippa så mycket stök på morgnarna.

Sedan kommer den mindre vilsamma tandborstningen.
Det går till så att jag leker att tandborsten är en spindel som ramlar ner från taket och går vilse bland alla tänder. Sedan halkar den ut på tungan, varsågod å skölj. (Tyra flyr alltid såfort någon tänker på tandborstar så det är lite knepigt…)

Sagostund med en bok Tyra får välja först och sedan en kapitelbok till Lova. Vi har, sedan augusti, läst alla narniaböcker, Rut-Emma, Lille Prinsen, Sparvöga, delar ur Flickornas historia samt Fyrverkerimakarens dotter (OBS: tips! Philip Pullman har skrivit den).
Nu har vi precis börjat läsa Hjältar och Monster på Himlavalvet.
Jag har, tack och lov, närt en sagoälskande bokälskare vid min barm.

Efter sagostunden brukar Lova göra någon meditationsövning så ofta jordar vi oss eller så leder jag Lova i en meditation för lycka och frid efter att Tyra har somnat. Cirka tusen folkvisor sjunger jag. Orkar jag inte sjunga eller prata om universum så lyssnar vi på Sofia Karlsson.

Idag hade Tyra svårt att somna så jag fick sjunga och pussa och vagga länge innan jag kunde krypa upp till Lova för att prata om livet och kärleken och simskolan och dansen och pinnarna och förskolan och… Tillslut somnade hon medan jag ritade mönster med fingrarna i hennes ansikte. Det tycker hon mycket om.

Nu ska jag skicka lite jobbmail och packa för Lovas sexårsutflykt i morgon.
Det är så bra med waldorf. Sexåringarna är kvar på förskolan och får göra egna aktiviteter där. De får vara störst och samtidigt små. Det är viktigt att i den stora övergångsåldern både få känna att en är liten och vara fri i lek den största tiden och att samtidigt få äran att tända ljuset vid maten, spela på klangspelet när gården ska städas, åka på simskola och utveckla sin sociala förmåga i en miljö där de är trygga och hemma.
Heja waldorf helt enkelt.

Nä. Nu ska jag jobba och köra ett litet styrkepass trots massiv träningsvärk efter gårdagens kettlebelltortyr.

20140108-222042.jpg

God natt.

Om min mamma.


Mamma.

Jag ligger i sängen som står i mammas arbetsrum. Det råder ordning med spår av arbete; en temporär akvarellutställning på väggen som skiftar mellan gångerna jag är här, saker som flyttar sig över skrivbord och hyllor men stillsamt, självklart, lugnt.
Lakanen är tätt vävda, alltid rullade likadant, alltid på rätt hylla. Jag kan blunda och sticka in handen i linneskåpet, ändå får jag ut lakan, örngott och påslakan. Ljusa, rena, nytvättade sängkläder. Mitt linneskåp hemma gör en nog säkrast i att inte öppna. Jag har bara udda lakan. Loppislakan. Slarvigt vikta och med en ordning bara jag känner till. Ibland sorterade efter färg istället för funktion. Det är iallafall mitt eget skåp. Mina lakan luktar såpa. Ibland gör mammas det också.

Jag lyssnar på Edith Södergran i uppläsning av Stina Ekblad. I min fantasi är Stina Ekblad fantastiskt vacker och kommer gående över mitt vardagsrumsgolv i huset jag snart ska flytta till. Hon har nattlinne, kofta och raggsockor på sig, hon lägger sina händer på mina axlar och jag blir inte arg fastän jag står och diskar. Hon talar mjukt som när hon läser dikterna och hennes röst tröstar och gör allting mjukt. Ofta hör jag den där rösten i huvudet när jag skriver eller målar. Finlandssvenska vackra konsonanter med stor försiktighet och omsorg om varje ord.
Eftertänksamma vokaler, viskande lätta, knappt hörbara diftonger som sjungande fördröjningar mitt i ordet.
Jag vet inte hur Stina Ekblad ser ut och hon lär inte vilja gå runt och prata hemma hos mig hela dagarna.

Jag lyssnar på hela skivan och längtar tills dikten Skogens Ljusa Dotter kommer, den jag oftast hör viskas av min tänkta Stina. Den jag vill ska handla om mig, jag vill så gärna vara skogens ljusa dotter, inläst med vördnad.
Jag har fått Edith Södergrans namn till låns och min mamma kan gott vara skogen. Nu vill jag lysa som dottern i dikten.

Nu kommer den. Tyst en stund. Andakt.

Jag är trött. Hela natten till idag satt jag med en vän och hans gitarr och sjöng visor och pratade om livet. Inte förrän klockan fem i morse släckte vi lamporna och snarkade ikapp tills jag vaknade för tidigt och började städa. Det var sista dagen på teatern, full av vemod och fullkomlighet.
Jag vill inte värdera arbetets resultat, det blev det det blev, jag gjorde det jag gjorde. Jag har slitit och arbetat, upptäckt och njutit. Det blev ärligt, det blev.

Mamma. Hon ser med så kloka ögon på mig. För henne är jag alltid söt. För henne är jag alltid bra. För henne vill jag alltid göra mitt bästa för jag vet att hon älskar också mitt sämsta.

Jag har en skål med vatten. På den seglar en pappersbåt. Du får ta det för vad det är, säger mamma.
Så gläds vi alla åt glädjen. Vad det är, en pappersbåt i en skål med klart vatten.

Snart bor jag mellan skog och hav, hugger ved, bygger en kylgrop och går och går och går i skogen.
Havet också. Jag får en obruten horisont och klapprande stenar. Ska jag kanske lägga en båt där? En av trä som är svart av tjära, inte vit som papper. En liten. Kanske.
Lova sa, när vi var på visning, att hon kunde sitta där på stranden i solnedgången och bara vara. Jag vill ge henne det. Bara varat.

I lilla huset i skogen ska jag ge omvårdnad åt barnens kroppar, skydd mot köld och vind och väta, god mat och många kramar. Kärlek och kunskap. Lära dem om skogen, om hur värme kommer till, om kalla golv och att ta till vara på dagsljuset innan vintern kommer. Jag ska bygga en kompost och lägga den tjockaste mattan vid leksakshyllan så att de slipper frysa när de leker. Och så ska jag låta dem vara.

Min mamma. Hon lät mig gråta när jag behövde, utan att prata. Jag fick vara. Bara vara, i hennes famn.
Mamma. Du är mitt hem.

Tidigare äldre inlägg