får förfaras: intet


hon: i maj vädrar jag alla kläder det hör våren till
att vårda är för dem som ännu minns tingens nödvändighet

jag: i augusti sågar jag veden
jag har inget val
nödvändigheten är
skoningslös

Annonser

Who run the world? #MOTSTÅND


>>>>TRIGGERVARNING: ÖVERGREPP, VÅLDTÄKT, VÅLD.<<<<
För dig som inte vill läsa vidare: skriv om feminism med #MOTSTÅND och visa vad du gör för att slå hål på destruktiva maktstrukturer.
Vi är många.
Puss.

Här börjar inlägget:

Beyoncé skanderar: who run the world? Girls!

Kvinnans makt gestaltas enligt principen ”männen gör allt vi ber dem om, vår övertalningsförmåga står bakom männens beslut, vi har makten egentligen” och får mig att må lite lite illa.

Varför? Jo, såhär.
Det är inte sant. Vi har inte makten.
Det finns ett talesätt: Djävulens största bedrift var att få människan att tro att han inte fanns. Samma sak med könsmaktsordningen. Den finns men förnekas.

Vi lurar flickor och kvinnor att de har makten och därmed ansvaret. (På precis samma sätt som vi ursäktar små pojkar som slåss och därmed systematiskt gör dem socialt missanpassade samtidigt som vi förväntar oss att de magiskt ska förstå att det finns gränser som inte får överträdas helt plötsligt. En vacker dag är det inte gulligt att de brottar ner den de vill pussa längre. Vi lurar dem att de inte har makten och ansvaret.)

En klassisk förövare-offersituation i relationer där våld förekommer är att offret tar på sig allt ansvar för våldet. ”Jag borde ha gjort annorlunda, då hade hen inte varit så arg…”
Strukturellt förtryck är inte olikt enskilt förtryck, det är bara större.
Maktutövandet ser likadant ut, normaliseringsprocessen är så perfekt utstuderad att vi knappt märker det alls.

Tillåt mig att illustrera:

Det börjar inte med att flickor på bb blir våldtagna. Det skulle ingen acceptera, eller hur?
Nej. Det börjar med tilltal och kläder.

Det börjar med barnböcker och filmer. Kvinnorna och flickorna i de här barnkulturyttringarna är oftast våp eller ”pojkflickor”. Jag generaliserar men det är i den breda kulturen det stora förtrycket och normaliseringen pågår. Bare with me.

När de blir äldre är det annat som lär dem hur de själva bär ansvaret för förtrycket:
-skrik inte sådär, då fortsätter de bara jaga er.
-var rädd om klänningen.
-strunta i killarna, du får inte låta dig provoceras.

Sedan, i mellanstadiet:
TV-serier, musikvideor, låttexter, ”barnmode” som klär ut flickor till reeperbahnluder och pojkarna till ghettogangsters. Grattis. Överallt finns signalerna: skaka de där höfterna, hora, du gör mig galen, ge det till mig, jag vill att du suger av mig i din lyxbil, ge lite röv till mina kompisar också, du dansar så att jag blir knäpp i huvudet och dina kläder får mig att tappa kontrollen.
Jag överdriver inte. Jag översätter. Det är det här de hör på radio. För de kan också engelska.
De får lära sig av serier att männen tigger om sex och att kvinnorna går med på det om de får fina smycken. Eller choklad. Fast då blir de feta och får ångest.

Låter det som att det är svårt att göra rätt? I det här stadiet av normaliseringsprocessen brukar första slaget komma. I mitt fall var det män på stan som började kommentera mitt utseende.
Någon försökte få mig att ge honom mitt nummer för att han utgav sig för att vara modellscout. Jag ringde polisen och gick och pratade med första bästa mamman jag såg på stan, jag var sedan livrädd för äldre män. Jag kände att jag inte borde klä mig som jag gjorde och inte borde skicka några signaler som kunde misstolkas.

Smällarna kommer tidigare än vi tror. Mina klasskamrater i andra klass utsatte systematiskt flickorna för sexuella övergrepp. Sedan kallades de utsatta flickorna för horor. De här pojkarna var åtta år och redan slipade i konsten att manipulera.

Flickorna blir äldre. Reklambilder visar döda kvinnor i utsatta situationer, avklädda, plågade, utsvultna, drogade, kåta, photoshopade, evigt unga. De ser allt det här och de lär sig. Jag överdriver fortfarande inte. Trettioåringar tittar på porr och vet det mesta om sex. Utom möjligen vikten av samtycke, för det behövs inte. Det räcker med ett snyggt halsband eller en komplimang. Och kom igen, det är ju kvinnorna som har makten och nedlåter sig att ligga med männen som alltid är superkåta och helt socialt missanpassade och inte kan bära ansvaret för sina handlingar om de ser en kort kjol. Stackars killar.
Var duktig flicka. Alla dina förebilder ser ut som prostituerade heroinmissbrukare men se för fan till att inte förleda de stackars killarna. De är försvarslösa inför din kropp. Vem har makten? Girls. Who run the world? Girls. Wiggle wiggle wiggle.

Friad från våldtäkt för att kvinnan var funktionshindrad.
Friad från våldtäkt för att andra människor har bdsm-sex.
Friad från våldtäkt för att han inte hade uppsåt. Trots att hon skrek att hon inte ville.
Friad från våldtäkt för att hon hade jeans.
Friad från våldtäkt för att hon var medvetslös och inte kunde säga nej.
Friad från våldtäkt för att hon borde ha kämpat mer.

Aldrig åtalad för att hon inte vågade säga nej fast hon inte ville.
Aldrig åtalad för att hon skämdes.
Aldrig åtalad för att hon inte vågade.
Aldrig åtalad för att hon hade låtit honom ligga med henne.
Aldrig åtalad för att det var hennes ansvar.
Aldrig åtalad för att hon hade makten. Who run the world?

Vi växer upp under förtryck.
Vi växer upp och tror att det är vårt ansvar att inte bli våldtagna.
Vi växer upp och tror att vi har makten.
Den som har makten har ansvaret.
Det vet vi.

Om inte u-länder var så korrupta skulle biståndet kanske nå fram men de kan ju uppenbarligen inte hantera pengar så vi ger dem vapen istället. Oj, nu krigar dem och skjuter ihjäl varandra, då får de ingen humanitär hjälp. De får skyll sig själva.
Samma förtryck, andra ord. Det genomsyrar vår värld.

Flickor föds till strukturella offer och pojkar till strukturella förövare. Inte individuella, strukturella. Det är inte samma sak.
Våra barn föds med en arvsynd. Den utgörs av den här våldsmetodiken. Det är vårt förbannade ansvar att tvätta barnen rena från synd och befria dem från något de inte har bett om men måste stå till svars för hela livet.

Män är priviligerade. Jag struntar i om de har bett om det eller inte. Det är dessvärre deras ansvar att förhålla sig till. Åtminstone i vuxen ålder. Barnen kan vi hjälpas åt att rädda.

Vem har makten? Männen. Makten, härligheten men inte nödvändigtvis i evighet amen.

Jag mår illa av allt som lurar flickor att det är deras makt/ansvar. Det är inte sant. Det är lögn och det är väldigt, väldigt fult att ljuga.

Vi kan bryta våldscykeln. Vi vuxna. Vi kan lära barnen hur samhället ser ut, vad de har att förhålla sig till, hur de kan förändra. Ingen kommer att göra det åt dig. Det är vårt enda ansvar: att inte lura barnen.

Jag skulle önska att skolor undervisade i och arbetade kring normaliseringsprocesser och maktstrukturer, om våldets olika ansikten och om bilder av män och kvinnor.
Och om kön. Det finns fler än två, nämligen.

Så, vad tänker DU göra för att synliggöra förtrycket idag? Vad gör du i morgon? Vilket är ditt ansvar?

Blogga, twittra, tatuera det i pannan, skriv en status på fejan, gör ett konstverk, skrik det på stan, viska det i vinden.
Använd #MOTSTÅND så vet vi att vi är många och jävligt starka.

Mammadikt.


Åh om jag kunde skulle jag stänga av regnet
Jag skulle trolla fram bananer nästan jämt
Och aldrig skulle vi tappa nallen
Och aldrig skulle själen fastna bakom nåt element

Jag skulle ta dig i min famn och säga älskling
Jag skulle alltid ha tid att lyssna klart
Och när du tappat din allra bästa pinne
Skulle jag hitta den på en gång såklart

I alla träd skulle det sitta vackra lyktor
Jag skulle göra så att inget gjorde ont
Alla fjärilar skulle sitta stilla länge
Och smultron skulle växa överallt

Men älskling jag har inga såna krafter
Du är född där asfalten är hård
Där blommor vissnar och pinnar jämt försvinner
Där man måste gå och lägga sig vid sju

Jag ser ibland i dig hur någonting går sönder
Du nystar svarta sorger inuti ditt bröst
Jag hör min egen röst skära genom luften
När jag skriker förihelvete håll tyst

Jag har gjort så många dumma vuxengrejer
Jag har tvingat dig att gå så väldigt långt
När du har snubblat har jag bett dig resa på dig
Jag har skällt på dig för att jag var trött

Men nu ligger du och skriker ut i natten
Kan inte sova för du drömde något hemskt
Jag ligger nära dig och håller dina händer
Jag viskar att jag skyddar dig mot allt
Jag andas med näsan mot din nacke
Och sjunger sånger in i gråten om allt fint
Tillslut så viskar du ”jag älskar dig, mamma”
Jag ligger vaken tills det är ljust igen

Jag vet att jag alltid har för bråttom
Jag vet att du mest vill ta det lugnt
Men jag vet att du också kan förlåta
För nu ligger du och andas här, helt lugnt

Du är livet inte alltid lätt.

Promenad.


Ljuset kastar sig handlöst mot jorden, krossas mot grenverket, blöder i mossan.
Vårens desperata blomning skälver till och sjunker ihop under sommarhettans tyngd.
Vattnet låg igår så stilla att det såg ut som ett flytande gråblått silvertäcke, ingen krusning, bara böljor. Idag är det nervöst kittlat av låga vindar.
Jag rör min kropp in i och ut ur skuggan. Ljusbane och varmt blod.
Jag går.

En mammas dagbok.


Gick upp. Duschade. Kokade en halvliter te.
Kokade gröt. Diskade lite. Bakade bröd. Hängde tvätt. Lyssnade på P1. Drack kallt te.
Åt frukost.
Vädrade sängkläder. Kokade kaffe. Åt mer frukost. Fixade dreadlocks. Borstade tänder.
Tvättade fönster. Städade lite. Borstade hår. Badade barn. Gjorde piroger. Lyssnade på P1. Pratade barnmat. Kokade te. Åt lunch.

Om någon frågade skulle jag säga att jag inte gjort någonting idag.

Jag vill sova middag nu.

En vuxen människas dagbok.


Jag vaknar klockan sju på en förmodat ledig dag. Pling och javisst kan jag jobba istället. En sån där sextimmarsdag som vi ska ha i framtiden.
Kaffe och knäckebröd och apelsin och handarbete till frukost. Ja, och så P1 på köksradion förstås.
Jag hinner ta hand om disk och tvätt och skicka några Viktiga Mail innan bussen går också.

Allan Edwall i lurarna och funderingar med bussen för mig själv.
-En vuxen in till stan tack.

Jobba jobba. Jag är bra på att jobba med barn, det är jag faktiskt. Det kommer så naturligt.

-En vuxen till Själsö tack.
Mer Allan. Nu ska jag laga mat och förbereda inför Barnens ankomst i morgon, en dag tidigare, längtans tyngd i hjärtat.
I morgon ska jag administrera en massa, sitta i möten och skriva fler Viktiga Mail för det är så vi jobbar inom kultursektorn. Ingen gör något utan rätt formulär.
Regionernas satsningar på film ifrågasätts nä-ej fnyser jag.

Viktiga Breven.

P1.

Elda kaminen.

Laga maten.

Göra yoga.

En vuxen. Det är inte ens speciellt stökigt hemma hos mig. Iallafall inte utanför ateljén.

Kanske är jag vuxen ändå. Är det såhär det känns?

Ledig.


Jag kokade asklut häromdagen och eftersom barnen åt hallon idag ska jag testa hur det funkar att skura trägolven i vardagsrummet med det.

Trägolv. Jag har flyttat till en liten liten stuga i skogen. Nästan precis en sån som jag önskade mig.

Nä, nu skurar jag!

20131024-131026.jpg
Mattor och skog.

Tidigare äldre inlägg