Om min mamma.


Mamma.

Jag ligger i sängen som står i mammas arbetsrum. Det råder ordning med spår av arbete; en temporär akvarellutställning på väggen som skiftar mellan gångerna jag är här, saker som flyttar sig över skrivbord och hyllor men stillsamt, självklart, lugnt.
Lakanen är tätt vävda, alltid rullade likadant, alltid på rätt hylla. Jag kan blunda och sticka in handen i linneskåpet, ändå får jag ut lakan, örngott och påslakan. Ljusa, rena, nytvättade sängkläder. Mitt linneskåp hemma gör en nog säkrast i att inte öppna. Jag har bara udda lakan. Loppislakan. Slarvigt vikta och med en ordning bara jag känner till. Ibland sorterade efter färg istället för funktion. Det är iallafall mitt eget skåp. Mina lakan luktar såpa. Ibland gör mammas det också.

Jag lyssnar på Edith Södergran i uppläsning av Stina Ekblad. I min fantasi är Stina Ekblad fantastiskt vacker och kommer gående över mitt vardagsrumsgolv i huset jag snart ska flytta till. Hon har nattlinne, kofta och raggsockor på sig, hon lägger sina händer på mina axlar och jag blir inte arg fastän jag står och diskar. Hon talar mjukt som när hon läser dikterna och hennes röst tröstar och gör allting mjukt. Ofta hör jag den där rösten i huvudet när jag skriver eller målar. Finlandssvenska vackra konsonanter med stor försiktighet och omsorg om varje ord.
Eftertänksamma vokaler, viskande lätta, knappt hörbara diftonger som sjungande fördröjningar mitt i ordet.
Jag vet inte hur Stina Ekblad ser ut och hon lär inte vilja gå runt och prata hemma hos mig hela dagarna.

Jag lyssnar på hela skivan och längtar tills dikten Skogens Ljusa Dotter kommer, den jag oftast hör viskas av min tänkta Stina. Den jag vill ska handla om mig, jag vill så gärna vara skogens ljusa dotter, inläst med vördnad.
Jag har fått Edith Södergrans namn till låns och min mamma kan gott vara skogen. Nu vill jag lysa som dottern i dikten.

Nu kommer den. Tyst en stund. Andakt.

Jag är trött. Hela natten till idag satt jag med en vän och hans gitarr och sjöng visor och pratade om livet. Inte förrän klockan fem i morse släckte vi lamporna och snarkade ikapp tills jag vaknade för tidigt och började städa. Det var sista dagen på teatern, full av vemod och fullkomlighet.
Jag vill inte värdera arbetets resultat, det blev det det blev, jag gjorde det jag gjorde. Jag har slitit och arbetat, upptäckt och njutit. Det blev ärligt, det blev.

Mamma. Hon ser med så kloka ögon på mig. För henne är jag alltid söt. För henne är jag alltid bra. För henne vill jag alltid göra mitt bästa för jag vet att hon älskar också mitt sämsta.

Jag har en skål med vatten. På den seglar en pappersbåt. Du får ta det för vad det är, säger mamma.
Så gläds vi alla åt glädjen. Vad det är, en pappersbåt i en skål med klart vatten.

Snart bor jag mellan skog och hav, hugger ved, bygger en kylgrop och går och går och går i skogen.
Havet också. Jag får en obruten horisont och klapprande stenar. Ska jag kanske lägga en båt där? En av trä som är svart av tjära, inte vit som papper. En liten. Kanske.
Lova sa, när vi var på visning, att hon kunde sitta där på stranden i solnedgången och bara vara. Jag vill ge henne det. Bara varat.

I lilla huset i skogen ska jag ge omvårdnad åt barnens kroppar, skydd mot köld och vind och väta, god mat och många kramar. Kärlek och kunskap. Lära dem om skogen, om hur värme kommer till, om kalla golv och att ta till vara på dagsljuset innan vintern kommer. Jag ska bygga en kompost och lägga den tjockaste mattan vid leksakshyllan så att de slipper frysa när de leker. Och så ska jag låta dem vara.

Min mamma. Hon lät mig gråta när jag behövde, utan att prata. Jag fick vara. Bara vara, i hennes famn.
Mamma. Du är mitt hem.

Klänningarna hon inte bär.


Aldrig avslutad.

Vård av mamma.


Vi gjorde en förkylningskorg och åkte till min lilla mamma.
Skickade ett beundrarbrev också.

Fristad.


Kvällspromenerar till mamma.
Mamma som är bäst i världen på att finnas där för mig.
Mamma som är som Jean d’Arc och Hildegaard von Bingen och Ellen Key och Astrid Lindgren och Eva Dahlgren och Miss Universum och… Mamma.

Tack, mamma, för alla gånger du har låtit mig gråta i dun famn utan att behöva förklara varför. Tack för alla gånger du låtit mig klara mig själv och tack för att du tog steget rakt ut i det okända och flög på starka, vackra vingar högre än vi visste att du kunde.

Tack för att du var arg när jag var dum fast jag var liten.

Du har lärt mig hur man är mänsklig.
Utan dig skulle jag bli galen.
Puss.