Minnesbilder.


Jag går mitt i natten, hem från jobbet och låter tankarna vandra vilse precis hur de vill.
Plötsligt kommer en cykel skrällande förbi, det är en röd damcykel. Jag ler instinktivt och plötsligt är jag i ett minne.
Jag kan inte säga att det var min första stora kärlek för jag har alltid älskat stort men den är en av de där man kan räkna på handens fem fingrar.

Han hade långt långt ljust hår, det doftade alldeles särskilt och jag tyckte om hur det föll mellan fingrarna.
Han lyssnade på hårdrock och spelade trummor. Jag lyssnade på Maritza Horn och dansade fridans. Fast efter en tid var det mest Metallica och hippieklänningarna blev sakta svarta korsetter och trasiga nätstrumpbyxor.

Jag vågar säga att jag älskade allt med honom. Hans familj, hans musikalitet, hans sätt att vara den enda i den rätt estetiskt trångsynta gruppen metalungar som tyckte att jag var fin i mina långkjolar och kallade en av dem för asproggig. Det var en bra dag.

Jag älskade hur han var liksom smal och stark på samma gång och att vi skrev låtar ihop. Jag älskade när vi skolkade från alla mattelektioner och åt jordgubbar och hånglade vid Årstaviken istället.

Jag älskade att vi sov mer hos varandra än hemma.
Jag älskade tillochmed hur hans utsvängda jeans veckade sig på ett särskilt sätt i knävecken. Jag älskade att han hade träskor och blommor i håret och att han lät mig vara helt andligt utflippad, vi var på samma sökande resa.

Jag älskade kanske inte så himla mycket när han blev ihop med min bästis men det är sånt som händer i högstadiet. Det har en tendens att ge med sig efter ett tag (det gjorde det).

Jag har några såna här kärlekar, några jag minns som avgörande för vem jag är idag.
Några kärlekar som är som de där extra fina bokmärkena med glitter på, såna man minns tretton år senare och fortfarande ler lite åt.

Sånt kan man tänka på på natten.
Röd damcykel, han hade en sån, en sliten.

Annonser

Sannsaga


Detta hände mig en vinter för några år sedan.
Jag var olycklig och i desperat behov av ett mirakel. Jag bad om perspektiv på tillvaron och det fick jag.
Ni förstår, en ängel kom till mig i form av en man. Han bodde i ett parkeringshus i stan och spenderade dagarna i en port på Götgatan.
Han kom från Albanien och jag tror att han är död nu.

Jag jobbade i närheten av hans gathörn och gick förbi honom varje dag på väg hem från jobbet. Varje dag såg jag honom krympa i sin sovsäck, darra mer på handen, få sin blick dränerad på liv och varje dag grät jag på tunnelbanan.
En dag stannade jag och tömde mina dricksmynt i den slitna kartong han hade framför sig.
Det var inte så mycket men han tittade upp, såg rakt in i mina grå ögon med sina kolsvarta och han log.
-Tack vackra flickan! kraxade han och sträckte ut en smutsig hand mot mig.
Utan att tveka en sekund fattade jag den och skakade den.
-Det var ingenting. svarade jag.
Han log och vinkade när jag gick.

Nästa dag hade jag fått mycket dricks. Jag gick in på 7eleven och köpte kaffe, varm soppa och en stor smörgås. Sedan gick jag ut till mannen med kolögonen och frågade om han gillade soppa.
Jag gav honom maten och stoppade mer pengar i kartongen.
-Är du en ängel? frågade han.
-Nej, men jag försöker vara lite mänsklig. svarade jag.
Vi pratade medan han åt. Jag fick sitta på hans liggunderlag och han berättade om sin familj. Han berättade hur han blivit rånad av en kompis dagen efter att soc betalat ut pengar till honom och att han inte kunde få tag på pengarna eftersom hans kompis snott hans id-kort och ingen kunde styrka hans identitet.
På banken hade han mer än jag.

Jag började ta med mig överbliven mat från jobbet och ge till mannen.
De dagar han inte var där blev jag orolig. Hans bästa vän dog en vecka efter vårt första samtal och den kvällen satt jag länge hos honom.

Det led mot jul.
Jag visste vilja cigaretter han rökte och varje dag fick han en slant i kartongen, lite mat eller en tidning.
Kvarglömda vantar från jobbet eller en kopp kaffe.
Vi pratade mycket.

Sista gången jag träffade den svartögde glömmer jag aldrig.
Det var fredagskväll och alkoholen låg som en dimma över Södermalm. Den kvällen satt han på trappan till Göta Lejon och verkade på bra humör.
Jag köpte två koppar kaffe och varsin bulle och satte mig brevid honom. Han hade en gitarr och spelade medan vi pratade. Efter en stund kom en till gammal smutsig man och slog sig ner. Vi sjöng och spelade och folk som gick förbi stirrade inte tomt framför sig som de brukade. De stirrade på oss.
Två gamla svartmuskiga uteliggare och en utsjasad servitris.
Efter en stund kom ett gäng unga killar förbi. De skrålade och skrattade och satte sig hos oss. Nu var vi en hel kör.
Vi spelade en stund och progglåtarna ekade mot fasaderna.

En taxi stannade på andra sidan gatan och en kvinna i svindlande klackar och röd kappa steg ur. Hon pratade i telefon och tittade rakt på oss.
Jag trodde att hon ringde polisen.
Hon vinkade och satte sig i taxin igen. När den åkt tändes alla lampor över Göta Lejons entré. Vi satt i lampornas sken och sjöng för allt vad tygen höll medan himlen ljusnade och Johan undrade var i hela fridens namn hans fästmö höll hus.

Jag flög hem den natten, jag flög på vingar jag fått av en gammal man med svart blick men med mycket ljus i själen.

Barthold, om du är död så hoppas jag att dina vingar bar dig upp till den Gud du längtade så innerligt efter.
Om du lever hoppas jag att du är på en varm och trygg plats där folk vidrör dina gamla händer och lyssnar på dina berättelser.
Jag ska bära ditt minne som en slät sten i fickan.

Skratt.


Igår kväll kom Alina på besök.
Vi drack te och åt kaka och äpplen och pratade och pratade och pratade och pratade.
Vi mindes smärtsamma tonår men så satte hon en liten guldkant på mina gamla orosmoln.

-Men Agnes, utan den tiden hade ju inte du varit du.

Hon gav mig minnen jag hade tappat bort. Minnen av en Agnes som var liten och livsfarlig men ibland alldeles lugn.

Jag var en storm. Jag svepte in i folks liv och ibland ryckte jag upp dem med rötterna. Skoningslöst. De som kände mig då säger att ingen blev lämnad oberörd.
En storm kan vara lika vacker, spännande och fascinerande som den är fruktansvärd, självdestruktiv och katastrofal.

När jag var tonåring var jag en storm och Alina påminde mig om att alla stormar har ett öga.

Tack.

Blast from the past.


Förresten, en av sakerna som hände idag var att jag träffade en gammal danskompis från min allra första dansskola, Ulla Swegens Balettskola.
Inte vem som helst utan Isabelle. Hon var min idol. Ett par viktiga år äldre och dansade vackert.

En gång ville jag sluta dansa. Då var det hon som övertalade mig att fortsätta och det tackar jag henne för.

Vi umgicks tätt och var ute på landet och dansade i regnet.
Vi föll isär när underbara, stränga Ulla var tvungen att stänga balettskolan.

Det var väldigt roligt att ses igen.