Jag känner inte min mamma.


Lova väckte mig på det sämsta av alla sätt ett barn kan väcka en vuxen: med skrik, krav och gnäll. 05.20 tvingade jag upp mig ur sängen och till ljudet av att gnisslande, gnällande, ihållande tjat (jag vill ha gröt, jag vill ha välling, ge mig det, jag vill inte ha gröt, ge mig välling, jag vill ha havremjölk i ett glas nej häll inte upp i glaset jag vill haienflaskagemiggrötnejintesåjagvillhasmördufårinteöppnakylenNEEEEEEJ) lagade jag gröt.
Jag var väl inte direkt den soliga, roliga, kvittande Stepford-frun jag borde ha varit och jag gissar att en barnexpert skulle häva ur sig något klokt i stil med: barnet förstååår inte att det är tidigt på morgonen, man fååår inte vara sur på sina baaarn det är inte hennes feeel att du inte gick och la dig klockan 19.37 igårkväll och du måste vara glad, glad, glad, glad jämt. Le och var harmonisk. Skuldbelägg inte och FUCK YOU!
Byt plats med mig en jävla dag då ditt barnpsykologas. Jag lovar attdu i hemlighet slår dina barn med bältet när du kommer hem efter en fel dags skuldbeläggande av föräldrar.

Till rubriken. När jag varit tjurig ett tag tittar Lova argt på mig och säger med ledsen röst: ”jag känner inte min mamma.” Paus. ”Jag känner bara min pappa och min Tyra.”

Aj.

Vem behöver bli skuldbelagd av en barnpsykolog när man har en 3-åring?