Kalas.


Vi firade Ojnareskogen med festmiddag idag. Hirsgratäng till huvudrätt och dadelbollar och äppelmust till dessert.

I mina dadelbollar har jag:
Strödadlar
Carobpulver (bra ersättare till kakao)
Vaniljpulver
Kanel
Vatten

Jag rullar dem i kokosflingor.

Så sött och gott, går hem fint hos de allra flesta.

Nu ska vi läsa boken om Lilla O och sedan jordar vi oss, läser aftonversen och så sjunger jag tusen och en folkvisa tills barnen sover.
Sedan brukar jag intala mig att jag ska städa men det gör jag ju aldrig…

20121017-193836.jpg

Tyra med dadelboll.

(bastupaneler verkar förfölja mig. Jag som hatar att blanda olika sorters trä. Måååååla måla så fort jag hinner…)

Annonser

Oj oj Ojnare!


Inhibering är dagens vackraste ord.

DNs artikel om HDs beslut.

Ojnareskogen fortsätter.


20121001-190330.jpg

Nya kalktäkten och frihet under ansvar.


Kalk. Är inte det en av de första sakerna man associerar Gotland med? Kalkatraz med sitt vita damm och skarpa ljus.
Kalkbrottens turkosa sjöar och märkliga landskap.

Nu ska ett nytt brott tas i bruk och miljöansvar och tillväxt är i luven på varandra.
Det demonstreras och diskuteras.

Frågan är, hur stoppar man en industri? Hur bromsar man den utveckling generationer har kämpat för?

Tillväxt har varit ett ord fullt av hopp och kämpaglöd, livsnödvändigt och en förutsättning för det goda livet.
Det goda livet lever vi nu flera gånger om och trots en fungerande skenande? tillväxt ökar klyftorna och människor behandlas som tjänster som kan köpas och säljas.
Välfärd är ett skällsord i karriärpolitikernas mun och kapitalismen tuggar i sig människovärdet med drypande käftar.

På andra sidan tillväxt för välfärd finns det omänskligt kalla samhället där varje individ har en kostnad och en förtjänst.

Så hur stoppar man den maskin som rusar fram över månghundraårig skogsmark?
Gör man som de fältbiologer som demonstrerat vid Storungs och med passivt motstånd hindrat arbetet?
Kanske.

Framförallt tror jag att vi alla måste greppa vårt personliga ansvar.

Tillväxten är inte längre ljuset i slutet av tunneln.
Ett liv utan tunnlar, ett liv i harmoni med jorden, ett liv vi kan lämna vidare till nästa generation är vad jag vill färdas till.

Jag vill flyga i frihet, inte släppas som en kanariefågel i den gruva industrisamhället har sprängt i berget.
Flyg lilla fågel, flyg och om du dör vet vi att vår girighet grävde graven våra minsta och svagaste ska vila i.

Föräldrar, morföräldrar, generationer i forntid, ni gjorde ert bästa men nu är det dags för er att lära av era barn, barnbarn och framtida generationer.

Tillväxt kan vara ett verktyg men får aldrig bli ett mål i sig.

Tankar om detta?