Mycket nu.


Nu är det verkligen mycket som händer. Folk fyller år helt otaktiskt (note to self: bli inte gravid i april-maj), det är inläggningar, degsättningar, bullrull, BVC och dubbla underställ.
Jag syr i namnlappar och ammar.
Tyra har tandsprickning och äter dåligt så nu ammar vi lite extra. Jag stressar inte upp mig över det utan kör på som vanligt och fryser in det som inte går åt.

Nu ska vi på veckans tredje kalas, i morgon på det fjärde.
Nästa vecka ska vi försöka julstöka.
Skillnaden mellan julstök och vanligt stök är att på julen stökar man ner med glitter.

Nyår.


Barnvakter sökes till mina barn över nyår.
Jag lovar, de är snälla.

Ettårskalas.


Trött.
Kalas.
Trött.

Att födas en smula.


Att skiljas är att dö en smula. Så heter det väl?

Om det är så måste det betyda att man föds lite mer för varje möte också.

Jag mötte Tores mamma Isabel igen när våra barn var alldeles nyligen komna till jordelivet. Jag tror att vi båda föddes in i en ny vänskap.

Tore möter det nya, det som är vår värld och vår logik med varje blinkning och föds så ständigt.

I lördags upptogs Tore Dante Victor Kato i församlingen och högt lyft över Max huvud mötte Tore Gud.

Jag stod med Tyra på magen och betraktade dem; moderns smala rygg och stolta leende, en madonna i blodrött och klack, faderns stenrygg och hjärtats röda blomma, någon att hålla i när det stormar i livet, brodern med dopljuset i handen, han leder Tore mot framtiden. Och så Sonen. Tore Dante Victor Kato. Strålande i vit dopklädnad skrattade han och höjde sina armar mot himlen och mötte.

I Maria Magdalena kyrka bevittnade vi en själs födsel.
Vi kände och vi såg att det var gott.

Lite bilder från igår.


Skam.


Var precis på ett jättemysigt barnkalas!
Avslappnat och härligt.

Slogs av att det bara är en vecka kvar till Lovas kalas och att vår lägenhet är precis lika skabbigt orenoverad och nödlöst som förra året.

Jag skäms.

Oj oj oj.


Vad sent det blev. Hemmadag i morgon kanske?

Fest.


Nu ska jag åka till Etnografiska museet och ha en lyxkväll full av ekologisk mat, visning av museet och Johans fina arbetskamrater.
Har jag sagt att jag älskar Johans jobb?

Jag skickade för övrigt efter ansökningsblanketter till Dramatiska Institutets scenograf-scenbildslinje.
Den ni. Livsval.

Hoppsan.


Oj, oj, oj, vad sent det blev.
Klart värt det även om jag kommer hem först vid 22.00…

Edit: jag har hittills sett en älg, en sjukt fet katt, en räv(!), fem hästar och tre traktorer. Landet, landet.

Kalas!


Nu är jag på väg ut på landet. Bortom Vallentuna ska jag.
Roslagsbanan känns som en tidsresa tillbaka till 60-talet med sina fula, nedsuttna säten och totala brist på IT.
Lite charmigt. Vi skumpar fram genom skogen, himlen är blå och jag har Emad Sayaah i lurarna.

Under den nylagade vagnen ligger presenterna och på magen sover Tyra.

Det känns lite konstigt när familjen är såhär splittrad; Johan ska vila hemma efter fyra 12-timmarspass på bygge, Lova ska till sin gudmor och jag och Tyra ska, som sagt, långt, långt bort.
Jag vill helst hålla ihop flocken, ha alla på ett ställe.

När jag kommer hem sen blir det intervallträning och mer utrensning.

Över å ut.

Tidigare äldre inlägg