Mycket nu.


Nu är det verkligen mycket som händer. Folk fyller år helt otaktiskt (note to self: bli inte gravid i april-maj), det är inläggningar, degsättningar, bullrull, BVC och dubbla underställ.
Jag syr i namnlappar och ammar.
Tyra har tandsprickning och äter dåligt så nu ammar vi lite extra. Jag stressar inte upp mig över det utan kör på som vanligt och fryser in det som inte går åt.

Nu ska vi på veckans tredje kalas, i morgon på det fjärde.
Nästa vecka ska vi försöka julstöka.
Skillnaden mellan julstök och vanligt stök är att på julen stökar man ner med glitter.

Annonser

Nyår.


Barnvakter sökes till mina barn över nyår.
Jag lovar, de är snälla.

Ettårskalas.


Trött.
Kalas.
Trött.

Att födas en smula.


Att skiljas är att dö en smula. Så heter det väl?

Om det är så måste det betyda att man föds lite mer för varje möte också.

Jag mötte Tores mamma Isabel igen när våra barn var alldeles nyligen komna till jordelivet. Jag tror att vi båda föddes in i en ny vänskap.

Tore möter det nya, det som är vår värld och vår logik med varje blinkning och föds så ständigt.

I lördags upptogs Tore Dante Victor Kato i församlingen och högt lyft över Max huvud mötte Tore Gud.

Jag stod med Tyra på magen och betraktade dem; moderns smala rygg och stolta leende, en madonna i blodrött och klack, faderns stenrygg och hjärtats röda blomma, någon att hålla i när det stormar i livet, brodern med dopljuset i handen, han leder Tore mot framtiden. Och så Sonen. Tore Dante Victor Kato. Strålande i vit dopklädnad skrattade han och höjde sina armar mot himlen och mötte.

I Maria Magdalena kyrka bevittnade vi en själs födsel.
Vi kände och vi såg att det var gott.

Lite bilder från igår.


Skam.


Var precis på ett jättemysigt barnkalas!
Avslappnat och härligt.

Slogs av att det bara är en vecka kvar till Lovas kalas och att vår lägenhet är precis lika skabbigt orenoverad och nödlöst som förra året.

Jag skäms.

Oj oj oj.


Vad sent det blev. Hemmadag i morgon kanske?

Tidigare äldre inlägg