får förfaras: intet


hon: i maj vädrar jag alla kläder det hör våren till
att vårda är för dem som ännu minns tingens nödvändighet

jag: i augusti sågar jag veden
jag har inget val
nödvändigheten är
skoningslös

Annonser

Mammadikt.


Åh om jag kunde skulle jag stänga av regnet
Jag skulle trolla fram bananer nästan jämt
Och aldrig skulle vi tappa nallen
Och aldrig skulle själen fastna bakom nåt element

Jag skulle ta dig i min famn och säga älskling
Jag skulle alltid ha tid att lyssna klart
Och när du tappat din allra bästa pinne
Skulle jag hitta den på en gång såklart

I alla träd skulle det sitta vackra lyktor
Jag skulle göra så att inget gjorde ont
Alla fjärilar skulle sitta stilla länge
Och smultron skulle växa överallt

Men älskling jag har inga såna krafter
Du är född där asfalten är hård
Där blommor vissnar och pinnar jämt försvinner
Där man måste gå och lägga sig vid sju

Jag ser ibland i dig hur någonting går sönder
Du nystar svarta sorger inuti ditt bröst
Jag hör min egen röst skära genom luften
När jag skriker förihelvete håll tyst

Jag har gjort så många dumma vuxengrejer
Jag har tvingat dig att gå så väldigt långt
När du har snubblat har jag bett dig resa på dig
Jag har skällt på dig för att jag var trött

Men nu ligger du och skriker ut i natten
Kan inte sova för du drömde något hemskt
Jag ligger nära dig och håller dina händer
Jag viskar att jag skyddar dig mot allt
Jag andas med näsan mot din nacke
Och sjunger sånger in i gråten om allt fint
Tillslut så viskar du ”jag älskar dig, mamma”
Jag ligger vaken tills det är ljust igen

Jag vet att jag alltid har för bråttom
Jag vet att du mest vill ta det lugnt
Men jag vet att du också kan förlåta
För nu ligger du och andas här, helt lugnt

Du är livet inte alltid lätt.

Promenad.


Ljuset kastar sig handlöst mot jorden, krossas mot grenverket, blöder i mossan.
Vårens desperata blomning skälver till och sjunker ihop under sommarhettans tyngd.
Vattnet låg igår så stilla att det såg ut som ett flytande gråblått silvertäcke, ingen krusning, bara böljor. Idag är det nervöst kittlat av låga vindar.
Jag rör min kropp in i och ut ur skuggan. Ljusbane och varmt blod.
Jag går.

Snöflinga, kärleksdriva.


Jag kanske verkar kall men
det verkar kanske så
men
när jag fastnar i dina kläder eller landar
på din kind eller trasslar in mig i dina
ögonfransar och om du borstar bort mig eller blinkar så jag lossnar och
jag virvlar i din andedräktsrök
ska du veta att
när jag smälter på din tunga
är det inte jag som dör utan
mer som att
ungefär
Då är det lite som
att vi blir ett och
jag äntligen blir varm

20121204-122535.jpg

Till Barnet.


Åh, barn.
Kring din hjässa står en gyllne gloria
som lyses upp av dina tindrande ögon.
Ditt fina skratt faller till marken som dagg i orört gräs.
Dina helande händer stryker över mitt hjärta
och min kind.
Vad vet din odödliga själ om tillblivandets gåta?
Minns du din färd ur rymd i jord?
Åh, barn som vilar i min famn, när dina späda fingrar griper i mitt hår,
vad vill de fånga?
Är det jordelivets flyktighet du törstar efter när du letar efter bröstet i din första levande stund?
Lilla barn, du är ju själv ljuset jag sökt.
Lilla barn, vad kan du finna hos mig annat än stoft och aska -föda och kamp.
Är jag det motstånd som sporrar dig,
är jag en våg som bär dig mot stranden?
Du ängel som kom efter så lång längtan, är det jag som blir ledd av dig?

Tillägnad barnen.
Inspirerad av Tores ljusa hår och härliga skratt, Lovas vackra händer och Tyras kloka ögon.

Flicka i regn.


Det regnar och regnar, men luften
är blågrön och silvrigt ljum.
Hon vandrar i lyckans galoscher
av gummi arabikum.

Det regnar och regnar, hon dansar
till regnflöjtens silverton.
Hon skrattar och skrattet det liknar
en krossad vattenmelon.

Det regnar och regnar, och flickan
som skrattade lyckligt nyss
hon påstår att regnet är kärlek
och vart litet stänk är en kyss.

Så tokigt kan bara den tänka
som tappat bort tid och rum
och vandrar i lyckans galoscher
av gummi arabikum.

-Lennart Hellsing ur diktsamlingen ”Sand i Sandalerna”