Who run the world? #MOTSTÅND


>>>>TRIGGERVARNING: ÖVERGREPP, VÅLDTÄKT, VÅLD.<<<<
För dig som inte vill läsa vidare: skriv om feminism med #MOTSTÅND och visa vad du gör för att slå hål på destruktiva maktstrukturer.
Vi är många.
Puss.

Här börjar inlägget:

Beyoncé skanderar: who run the world? Girls!

Kvinnans makt gestaltas enligt principen ”männen gör allt vi ber dem om, vår övertalningsförmåga står bakom männens beslut, vi har makten egentligen” och får mig att må lite lite illa.

Varför? Jo, såhär.
Det är inte sant. Vi har inte makten.
Det finns ett talesätt: Djävulens största bedrift var att få människan att tro att han inte fanns. Samma sak med könsmaktsordningen. Den finns men förnekas.

Vi lurar flickor och kvinnor att de har makten och därmed ansvaret. (På precis samma sätt som vi ursäktar små pojkar som slåss och därmed systematiskt gör dem socialt missanpassade samtidigt som vi förväntar oss att de magiskt ska förstå att det finns gränser som inte får överträdas helt plötsligt. En vacker dag är det inte gulligt att de brottar ner den de vill pussa längre. Vi lurar dem att de inte har makten och ansvaret.)

En klassisk förövare-offersituation i relationer där våld förekommer är att offret tar på sig allt ansvar för våldet. ”Jag borde ha gjort annorlunda, då hade hen inte varit så arg…”
Strukturellt förtryck är inte olikt enskilt förtryck, det är bara större.
Maktutövandet ser likadant ut, normaliseringsprocessen är så perfekt utstuderad att vi knappt märker det alls.

Tillåt mig att illustrera:

Det börjar inte med att flickor på bb blir våldtagna. Det skulle ingen acceptera, eller hur?
Nej. Det börjar med tilltal och kläder.

Det börjar med barnböcker och filmer. Kvinnorna och flickorna i de här barnkulturyttringarna är oftast våp eller ”pojkflickor”. Jag generaliserar men det är i den breda kulturen det stora förtrycket och normaliseringen pågår. Bare with me.

När de blir äldre är det annat som lär dem hur de själva bär ansvaret för förtrycket:
-skrik inte sådär, då fortsätter de bara jaga er.
-var rädd om klänningen.
-strunta i killarna, du får inte låta dig provoceras.

Sedan, i mellanstadiet:
TV-serier, musikvideor, låttexter, ”barnmode” som klär ut flickor till reeperbahnluder och pojkarna till ghettogangsters. Grattis. Överallt finns signalerna: skaka de där höfterna, hora, du gör mig galen, ge det till mig, jag vill att du suger av mig i din lyxbil, ge lite röv till mina kompisar också, du dansar så att jag blir knäpp i huvudet och dina kläder får mig att tappa kontrollen.
Jag överdriver inte. Jag översätter. Det är det här de hör på radio. För de kan också engelska.
De får lära sig av serier att männen tigger om sex och att kvinnorna går med på det om de får fina smycken. Eller choklad. Fast då blir de feta och får ångest.

Låter det som att det är svårt att göra rätt? I det här stadiet av normaliseringsprocessen brukar första slaget komma. I mitt fall var det män på stan som började kommentera mitt utseende.
Någon försökte få mig att ge honom mitt nummer för att han utgav sig för att vara modellscout. Jag ringde polisen och gick och pratade med första bästa mamman jag såg på stan, jag var sedan livrädd för äldre män. Jag kände att jag inte borde klä mig som jag gjorde och inte borde skicka några signaler som kunde misstolkas.

Smällarna kommer tidigare än vi tror. Mina klasskamrater i andra klass utsatte systematiskt flickorna för sexuella övergrepp. Sedan kallades de utsatta flickorna för horor. De här pojkarna var åtta år och redan slipade i konsten att manipulera.

Flickorna blir äldre. Reklambilder visar döda kvinnor i utsatta situationer, avklädda, plågade, utsvultna, drogade, kåta, photoshopade, evigt unga. De ser allt det här och de lär sig. Jag överdriver fortfarande inte. Trettioåringar tittar på porr och vet det mesta om sex. Utom möjligen vikten av samtycke, för det behövs inte. Det räcker med ett snyggt halsband eller en komplimang. Och kom igen, det är ju kvinnorna som har makten och nedlåter sig att ligga med männen som alltid är superkåta och helt socialt missanpassade och inte kan bära ansvaret för sina handlingar om de ser en kort kjol. Stackars killar.
Var duktig flicka. Alla dina förebilder ser ut som prostituerade heroinmissbrukare men se för fan till att inte förleda de stackars killarna. De är försvarslösa inför din kropp. Vem har makten? Girls. Who run the world? Girls. Wiggle wiggle wiggle.

Friad från våldtäkt för att kvinnan var funktionshindrad.
Friad från våldtäkt för att andra människor har bdsm-sex.
Friad från våldtäkt för att han inte hade uppsåt. Trots att hon skrek att hon inte ville.
Friad från våldtäkt för att hon hade jeans.
Friad från våldtäkt för att hon var medvetslös och inte kunde säga nej.
Friad från våldtäkt för att hon borde ha kämpat mer.

Aldrig åtalad för att hon inte vågade säga nej fast hon inte ville.
Aldrig åtalad för att hon skämdes.
Aldrig åtalad för att hon inte vågade.
Aldrig åtalad för att hon hade låtit honom ligga med henne.
Aldrig åtalad för att det var hennes ansvar.
Aldrig åtalad för att hon hade makten. Who run the world?

Vi växer upp under förtryck.
Vi växer upp och tror att det är vårt ansvar att inte bli våldtagna.
Vi växer upp och tror att vi har makten.
Den som har makten har ansvaret.
Det vet vi.

Om inte u-länder var så korrupta skulle biståndet kanske nå fram men de kan ju uppenbarligen inte hantera pengar så vi ger dem vapen istället. Oj, nu krigar dem och skjuter ihjäl varandra, då får de ingen humanitär hjälp. De får skyll sig själva.
Samma förtryck, andra ord. Det genomsyrar vår värld.

Flickor föds till strukturella offer och pojkar till strukturella förövare. Inte individuella, strukturella. Det är inte samma sak.
Våra barn föds med en arvsynd. Den utgörs av den här våldsmetodiken. Det är vårt förbannade ansvar att tvätta barnen rena från synd och befria dem från något de inte har bett om men måste stå till svars för hela livet.

Män är priviligerade. Jag struntar i om de har bett om det eller inte. Det är dessvärre deras ansvar att förhålla sig till. Åtminstone i vuxen ålder. Barnen kan vi hjälpas åt att rädda.

Vem har makten? Männen. Makten, härligheten men inte nödvändigtvis i evighet amen.

Jag mår illa av allt som lurar flickor att det är deras makt/ansvar. Det är inte sant. Det är lögn och det är väldigt, väldigt fult att ljuga.

Vi kan bryta våldscykeln. Vi vuxna. Vi kan lära barnen hur samhället ser ut, vad de har att förhålla sig till, hur de kan förändra. Ingen kommer att göra det åt dig. Det är vårt enda ansvar: att inte lura barnen.

Jag skulle önska att skolor undervisade i och arbetade kring normaliseringsprocesser och maktstrukturer, om våldets olika ansikten och om bilder av män och kvinnor.
Och om kön. Det finns fler än två, nämligen.

Så, vad tänker DU göra för att synliggöra förtrycket idag? Vad gör du i morgon? Vilket är ditt ansvar?

Blogga, twittra, tatuera det i pannan, skriv en status på fejan, gör ett konstverk, skrik det på stan, viska det i vinden.
Använd #MOTSTÅND så vet vi att vi är många och jävligt starka.

Om en flicka och om kärlekens makt över hatet.


Det var en rätt grå dag på Södermalm. Vi var underground och tyckte att Broder Daniel var pinsamt mainstream. Vi var tyllkjolarnas, korsetternas, cylinderhattarnas och 16-hålskängornas folk. Vi var vita ansikten med svarta konstverk runt ögonen som suddas bort på kvällarna när vi låste in oss i våra rum och spelade musik som fick våra föräldrars öron att krulla ihop sig.
Vi var intellektuella, kulturella, konstnärer i gothkulturens magnifika mylla. Det gällde att vara unik, att bära sin uniform av svart sammet med en så utstuderad individuell prägel att varje människa som var en del av gruppen var en alldeles egen, enastående särart.
Vi var långa, korta, tjocka, smala, homosexuella, asexuella, regnbågsfärgade, drag queens, drag kings, vi var älvor och vi dansade fram på de skitiga gatorna med våra trollspön och vägrade gå mot grön gubbe.
Vi var anarkister, syndikalister, proletärer, gatubarn, knarkare, utstötta, föräldralösa, anorektiska, vuxna, tonåringar, barn, punkare och filosofer.
Fuck you, jävla skitvärld, vi läste Principia Discordia som en bibel och jag skrev ett tal åt KPML(r) och kom hem försent.
Vi var odödliga vampyrer och vi hånglade med varenda spegel vi gick förbi.

Hon hade lila tyllkjol och lockigt hår. Hon var det vackraste jag visste. Vi höll varandra i handen och jag minns att hon hade överrörliga fingrar och målade naglar.

Vi kom ut på medborgarplatsen och möttes av HATET. I likadana kängor som våra men där vi hade trasiga nätstrumpbyxor hade de blekta jeans. Där vi hade ömtåliga revben hade de tjocka västar och hakkors. Där vi hade kärlek hade de hat.
De vrålade i triumf och jag och den vackraste flickan i världen stannade en bit därifrån, vi kände världen rämna omkring oss.
Sen var det som om vi fick vingar.
Hon och jag, två pyttesmå tonårsbrudar blev plötsligt oövervinneliga kärlekskrigare.
Vi ställde oss precis framför nazisterna. Jag la mina armar om hennes midja och hon la sina händer om mitt ansikte och sen kysstes vi.
Jag vet inte hur länge vi stod så men jag minns att luften plötsligt var full av något annat än hat. Den var full an MOTSTÅND.
Runtomkring oss hade många samlats, fler än nazisterna, och de hejade på oss. De skyddade oss. De skrek INGA NAZISTER PÅ VÅRA GATOR FYLL DEM ISTÄLLET MED BÖGAR OCH FLATOR och vi skrek med. Nazisterna trängdes längre och längre bort.
Sen kom polisen. Sen kom kamerorna. Jag blev fotograferad av SÄPO och nazisterna samtidigt och tänkte att helvete nu dör jag och då kom rädslan.
Sen körde polisen bort nazisterna. Jag minns att vi kramades, sen sprang vi åt varsitt håll, Flickan och jag. Jag såg nazisterna följa mig med blicken och pekfingrarna, du-ska-dö-fingrarna och den som påstår att det inte går att slå världsrekord i undergroundkängor har aldrig sprungit som jag gjorde från Medborgarplatsen till Södra Station.
Spärrvakten fick lova att ljuga om åt vilket håll jag åkt och med ett konspiratoriskt leende men allvarliga ögon släppte hon in mig. Jag var hög på adrenalin hela vägen hem. Vi hade vunnit.

Jag vet inte vad som hände med Flickan, jag minns att hon ville göra allvar av kärleken efteråt men att jag inte vågade.

Jag minns att jag ångrade mig.

Det är mer än tio år sen och jag minns henne med stor kärlek och lite vemod.
Vackra, vackra, kloka varelse.

Vi vann den dagen.

Idag skulle en sån handling vara förenad med livsfara men jag lovar, världen, det brinner en kraft i ungdomen som kan försätta berg, vi måste finnas där för att stötta och sluta upp och skydda dem när de sätter sig själva i fara för att de vet precis vad som är rätt sak att göra.

När de hånglar bort nazister slår vissna blommor ut nämligen.

Länge leve dumdristigheten!
Länge leve kärleken!
Länge leve ungdomen!

Länge leve dig, med lila tyllkjol och lockigt hår.

Hon älskade Joakim Thåström och den här, med Imperiet får mig alltid att tänka på henne.

Ikväll.


Ikväll har jag gjort mycket kvalitativt.

Jag packade ner Tyra i tusen lager ull och proppade ner henne i vagnen sen gick vi på solnedgångspromenad till havet. Lova skuttade och pratade och sjöng, Tyra somnade på ett kick.

Lova och jag klättrade i träd och tog roliga kort, hoppade mellan tuvor på myren och klättrade över stättor och stenar medan Tyra sov som en sten.

20140415-231231.jpg20140415-231257.jpg20140415-231341.jpg20140415-231417.jpg20140415-231431.jpg

20140415-231528.jpg

20140415-231639.jpg

Världsmästerskap i bildkvalitet men vad tusan. Det tål ni.

Väl hemma fick jag läsa en jättefin bok för Tyra som till sin egen förtvivlan vaknade när vi kom hem.
Sedan fick klockan vara hur mycket den ville just idag. Jag och Lova satte oss och pratade, läste Bamse och drack te och åt smörgåsar för hej och hå vad 6,5-åringar kan behöva få egentid ibland. Jag försöker hitta så många tillfällen som möjligt.
Vi lyssnade på folkmusik och gjorde pannkakssmet till frukosten också och som avslutning läste vi lite i andra boken om Katitzi.

Jag fick privilegiet att berätta om förintelsen för Lova ikväll. Hon frågade mycket och svarade mina klokaste svar.

En gång blev det tyst en stund. Sen sa hon med en bestämd ton:
-Mamma. Om någon är så dum. Då får man väl säga JÄVEL. Visst?

-Ja. Alla fula ord som finns.

Jag berättade att de vuxna har lovat varandra att det aldrig aldrig ska få hända igen.

Gråten i halsen hela tiden men när jag skriver att det var ett privilegium så menar jag det.
Jag vet hur jag kan berätta för henne utan att förvirra henne och vad jag tycker är okej att hon vet. Det är liksom en del av det jag upplever som föräldraskapets ljuvliga plikt; att utbilda och förklara världen.

Det är märkligt hur tydligt det blir när det ska förstås av ett litet barn. Inget skitsnack får plats, inga krångliga omskrivningar.
Det blir rent och kristallklart.

JÄVEL, helt enkelt.

Nu ska jag sova.

God natt

Om GMO.


Osäkra effekter på kroppen vid förtäring av genmodifierad mat. Det har vi pratat om ganska mycket.

Jag tänker på en risk till.

När odling blir hjärnforskning (på riktigt…) och de enda sätten att bruka jord blir att gå med på att inte äga sin egen skörd, att bara en viss typ av bekämpningsmedel kan användas eftersom grödan och ogräsmedlet är designade att bara vara kompatibla med varandra, när bönderna inte längre får använda sitt eget utsäde utan begår patentsbrott om de inte köper in nytt varje ny sådd, då, när årstider spelar mindre roll och ekosystemen kollapsar till förmån för supergrödor, då har GMO-industrin förlamat och handikappat mänskligheten.
Att omintetgöra böndernas ovärderliga kunskap om hur jorden brukas naturligt är för mig att döma mänskligheten till ett liv i slaveri med vinstdrivande företag och makthungriga regeringar som övermakt.

Jag strider mot GMO eftersom jag ser hur vänner till mig som brukar jorden i enlighet med naturen får kämpa och se sina möjligheter att driva ett sunt jordbruk krympa med varje ny EU-regel.

Mänsklighetens krampaktiga grepp om viljan att öka i befolkningsmängd och livslängd kommer att bli dess undergång.
Vi lever i för stora samhällen och vår överlevnadsinstinkt tillåts löpa amok som om vi var en liten stam som levde på svältgränsen.
Det naturliga urvalet sätts helt ur spel och människor som lever på platser som borde grönska svälter.

J’accuse: vår framgång.
Succeeding our way to extinction, heter det inte så?

STOPPA MONSANTO!


Jag skrev tokigt i förrgår; det är ju idag marschen är. Eller varje dag. Faktum är att vi konstant borde stå och skrika ”stoppa Monsanto” tills halsen blöder och galenskapen upphör.

20130525-163123.jpg

OBS! Viktigt!


http://www.newsmill.se/artikel/2009/07/20/bojkotta-gmo-mj-lk-fr-n-arla

Gå in och läs!

Att Lantmännen gladeligen ägnar sig åt GMO har jag skrivit om tidigare men det här tar nog fan priset.

Att mjölk är ett tveksamt livsmedel har jag också skrivit om tidigare men nu vill jag understryka vikten av att överväga sin mjölkkonsumtion.

Går inte mjölken att sälja görs det ofta torrmjölk av den som sen går på export till Tyskland och att bojkotta mjölk från Arla kanske sänder en tydlig signal men jag tycker att man även ska ta tydligt avstånd från källan, alltså Monsanto.

I morgon är det en global demonstration mot Monsanto, Stockholm är en av de ca 400 platser i världen där man kan göra sin röst hörd.
Tillsammans kan vi sätta ner världens största ekologiska fot och säga att nu får det fan vara nog!

Andra företag som använder monsantoprodukter är Knorr och Green Giant. Monsanto är den fria viljans, det naturliga urvalet, mångfaldens och hållbarhetens största fiende just nu.
De hotar även vår hälsa och är i mina ögon ren ondska.

Alla kan göra något. Alla kan välja bort dyr färdigmat med osäkert ursprung till förmån för rena, ekologiska, GMO-fria alternativ som kostar mindre, håller dig frisk och inte rövknullar jordens ekologiska balans totalt.

För Monsanto finns inga argument.
Mot Monsanto finns varje levande väsens skörhet och rätt att existera i frihet.

Vi kan alla stoppa Monsanto.

Min drömpolitiker.


Min drömpolitiker är kvinna. Och man. Och transsexuell och flerbarnsförälder. Min drömpolitiker är ensambarn med jättemånga syskon och uppvuxen på barnhem i ett land utan socialt skyddsnät.
Min drömpolitiker har multipla funktionsnedsättningar, är helt diagnosfri, har aldrig varit sjuk och är utförsäkrad, fas 3-arbetslös och har arbetat sedan hen var liten.
Min drömpolitiker är en skoltrött, universitetsutbildad filosofistudent som drömmer om att en dag få jobb på en fitnesstudio. Min drömpolitiker är skönhetsopererad, har hår under armarna, sminkar sig jättemycket och har aldrig använt en skönhetsprodukt.
Min drömpolitiker är ett barn.
Min drömpolitiker är hjärtsjuk, benskör, får palliativ vård, är kärnfrisk och har stenlunga.
Min drömpolitiker blev förföljd i sitt hemland. Min drömpolitiker saknar sitt hemland. Min drömpolitiker har inget hemland.
Min drömpolitiker är anarkist och tror inte på nationella gränser.
Min drömpolitiker vill införa planekonomi och medborgarlön. Min drömpolitiker är revolutionär, reaktionär, reformist och helt tillfreds med tillvaron.

Min drömpolitiker är en arg tonåring som rymt hemifrån. Min drömpolitiker är olyckligt gift.
Min drömpolitiker har okontrollerbara tvångstankar.
Min drömpolitiker har aldrig röstat. Min drömpolitiker har varit politiskt engagerad sedan barnsben.

Min drömpolitiker petar sig i näsan och kan inte stå på ett ben.

Min drömpolitiker vill satsa på kulturen. Hen är akademiker och vill åka skidor i Sälen.

Min drömpolitiker är för tillfället föräldraledig.

Min drömpolitiker är en massa olika människor. Du, du, du och du. Fast inte du, inte du som är sverigedemokrat och vill stänga våra gränser. Inte du heller, du som inte tycker att lika arbete förtjänar lika lön. Åh, inte du heller, som vill att polisen ska få hämta papperslösa barn i skolan nu när de äntligen ska få rätt att gå dit. Inte du heller förresten, som tycker att försvaret går före miljön.

Min drömpolitiker är en väldans massa olika människor, det är sant. Det behöver finnas en balans, de som vill driva enskilda frågor och de som ser hela bilden.
Balans.

Min drömpolitikers viktigaste egenskap är nog att hen lyssnar på mig och inte är en fegis.

Tidigare äldre inlägg