När trollkarlen blir sjuk.


Om man liksom alltid har sagt ja åt alla ens barns teorier om småfolk och andliga utsvävningar kan det hända att en omgång vattkoppor blir tämligen avancerad.

Tillexempel är det ju så att trollkarlen som Lova sitter ihop med med ett osynligt band blev sjuk samtidigt som hon och inte kan hjälpa folk nu.

När vi frågar om inte hennes drake kan hjälpa trollkarlen blir hon sur.

-Du vet inte hur det går till i min kropp!

Nä… Vi gör ju inte det…

20130313-190709.jpg

Jag önskar att jag kunde se hennes kosmos.

Nu ska jag tänka ut hur man botar en trollkarl.

Fina små.


20130226-194013.jpg
Lök på örat och ingefära mellan långa sovstunder och tusen pussar.

20130226-194056.jpg
Jag fick inte ta handen från det onda örat för då grät hon.

20130226-194315.jpg
Lova passade på att läsa ”Barnen i Vernette” i lugn och ro.

Vi kom ur sängen vid tretiden ungefär. Rätt skönt om jag ska vara ärlig.

Från en sjuksäng.


Jag blev diagnostiserad med ljumskbråck i höstas och efter utredningar hit och dit fick jag tillsist klartecken för operation.

I fredags ringde telefonen och i luren fanns kirurgiavdelningen på Visby lasarett.

Du har en tid här på måndag klockan sju om du vill.  Då har vi en specialist på ljumskbråck här.

Eh, ja tack.

Så. Ordna med barnrokad och praktiska detaljer, meditera och förbereda mig mentalt och fysiskt för en rätt bråkig operation genom att vila och… Nä.

För det är ju mig vi pratar om här.

Jag hjälpte helt sonika min fina Josefin att öppna hennes café Hjärtansfröjd istället för att vila. Det var vansinnigt roligt och jag hade inte ett dugg energi över att oroa mig med.

Perfekt.

Sedan kom söndagen och min fina exman (från och med nu beskriven som min barnpappa, det låter finare) sa att han kunde vara med barnen när jag bröt ihop lite av logistikångest och  kanske lite operstionsrädsla då.  Kanske. Lite.

Resan till sjukhuset var som en surrealistisk dröm. Jag hade inga linser i och alla gatljus var som svävande diffusa bollar som skiftade i styrka med avståndet. Varje steg var en utvärdering av läget, varje steg var ett steg närmare den avgörande stunden som skulle visa om jag hamnade i facket med de som  får kronisk smärta och känselbortfall eller om allt skulle bli bra.

Jag lyssnade på bra musik och gick genom sirap från bussen till sjukhusets stora entré.

Inskrivning och allvar.

Upp till operation, byta om, låsa in saker, posta ett kort på facebook som kanske fick mig att verka modigare än jag var. Making surgery look good.

Lägga sig på britsen, ta blodtryck, få dropp, få smärtstillande, bli ritad på, bli pratad med, bli flyttad till operatoinsbrits,  få en fånig mössa, bli inrullad i salen, elektroder, syrgas, en klämma på mitt alldeles för smala pekfinger, vit vätska in i armen, dimma, lugn, mer syrgas, tomt.

Klockan elva vaknade  jag till och hade  frossa.  Så smärtsamt! Mer morfin, värmefilt, såja såja.

Vaknade igen, något pep. Mitt lilla pekfinger påstod att jag var mer eller mindre avliden. Flytta klämman. Äta? Lite te och vitaminsoppa. Vila lite. Äta en smörgås.

Eget rum, ringde till Johan, yrade.

Vila.  Saft.  Smärtstillande.  Snart kunde jag läsa lite i någon tidning och efter några timmar undrade de om jag ville åka hem.

Prata med kirurgen, förhållningsregler och sjukskrivning. Inte lyfta på två veckor, helst inte lyfta på fyra veckor.  Inte ens två mjölkpaket.

Byta om, ringa Katten,  sitta i väntrummet.

Hemma, kramas med barnen.

Mamma har de skärit i din mage? Har de lagt stenar där?

Lilla Tyra försöker förstå. Kloka Lova skakar på huvudet och vet precis.

Alla tar hand om mig, jag får mat, sedan mer morfin, sömn.

Tisdag var en tung dag. Lokalbedövningen hade släppt, jag hade inget morfin, bara lättare värktabletter och jag minns inte så mycket av vad jag sa eller gjorde den dagen ärligt talat.

Jag ordnade bättre medicin igår och då blev allt bättre. Katten kom och tog hand om Tyra,  Lova var hos Wictoria och ljuvliga lilla S. Johan fick lite ledigt.

Vi år meze från ett ställe jag dansat lite på och tittade på när Tyra slog handvolter i sängen och jag skrattade så jag grät eftersom hon var så fin och rolig.

Idag har jag lagt tvätt i tvättmaskinen och bloggat. Känner mig lite som stålmannen.

Jag längtar efter att kunna göra tuffa saker som att typ resa mig upp utan att se ut som om någon knivat mig i magen (jag vet att det är precis vad som hänt men ändå).

Jag saknar skolan och hoppas kunna tacka ja till rektorns erbjudande att köra mig till skolan ett par gånger nästa vecka så att jag kan hälsa på folk.

Jag vet att mamma säkert oroar sig för mig men lugn bara lugn.  Jag får omtanke och kärlek och jag har världens finaste vänner som ordnar kaffe och bullar och ger mig soppa.

Om jag inte går helt i däck av den nya medicinen kanske jag kan virka, teckna och blogga lite de kommande veckorna. Det vore fint.

Puss fina läsare!

Oh, just det. Det här blir inlägg nummer 1000! Det firar jag med en muscovadobulle från Café Hjärtansfröjd och ett par Pamol.

Puss igen!

edit: Det var ju inlägg 998. Attans. Då måste jag ju äta bulle igen sen…

Immunförsvar deluxe.


Igår blev ju Lova tvärsjuk med ont i kroppen, feber och huvudvärk.
Jag körde vanliga rutinen med lök på öronen, ullbalaclava, varmt om smalben och fötter, echinaceadroppar (rekommenderas såklart inte för barn på förpackningen), c-vitaminrik frukt, honung och sömn.

När Lova vaknade i morse var hon frisk. Alltså, sådär reklambarnsfrisk.

Jag ringde min vän sjukvårdsrådgivningsvårdguideupplysningen eller vad de heter och fick prata med en sjuksköterska som förklarade att jo, ibland kunde immunförsvaret vara så fantastiskt att kroppen tog hand om det själv.

Vi ska fortsätta precis som vi har gjort och lyssna på Lovas kropp och hon tyckte att vi kunde fortsätta med huskurerna vi var vana vid och kände oss trygga med.
Det är annat än det bemötande jag fick sist jag ringde. Nu fick jag inte ens den sedvanliga vaccinationsutskällningen trots att vi kom in på ämnet.
Har de olika policy i Stockholm och på Gotland?

Jaja. Lovas immunförsvar sparkar rumpa iallafall.
Idag är vi hemma, går en promenad till Solkristallen och min kompis nya café Hjärtansfröjd som inte har öppnat ännu men redan är finast i världen.

Kram kram

Det här sa hon ingenting om…


När Lova såg in i framtiden missade hon tydligen att hon mitt i pannkaksmiddagen skulle drabbas av feber och ont i öronen.
20121114-185737.jpg

Nu är det ullsockor, lökomslag och ullmössa som gäller.
Lite echinacea, honung och clementin också för att stärka och läka.
Hoppas hon sover bort det värsta nu, det är tråkigt att vara sjuk när man vill leka.

Kom igen, va.


Inte mindre än en halv minut efter att jag postade förra inlägget kräktes Tyra över hela sig, halva sängen och stora delar av mig.

Sedan duschade vi.

Sedan, när Tyra var torr och Johan skulle ta på henne en torr blöja kräktes hon igen.

Nu gör vi sovförsök nummer två.

Sjuk igen.


20120130-132335.jpg
Dags att vila middag.

Jag är förkyld.


Jag är sjuk. Myssjuk. Sådär så att man med gott samvete kan vara hemma och lata sig men ändå tillräckligt pigg för att föra en konversation och småjobba lite med projektet.

Visst är det något allvarligt fel på mig som måste bli sjuk för att varva ner?
Det kom smygande igår, på eftermiddagens studiebesök höll jag på att somna stående och jag somnade strax före barnen. Johan fick ta hand om både kök och våta golv när han kom hem från Spännande Jobbmötet.

Nu ska jag vila lite, sedan ska jag packa.

Jo, för jag är frisk nog att åka till fastlandet också.

Det är liksom bra fast dåligt.


Argh! Tjohooo! Jag kan inte bestämma mig.
Jag har fått tre jobb på en vecka (tjohooo!) men jag börjar bli förkyld (argh!).
Två av jobben verkar jätteroliga och det tredje ger bra pengar (tjohooo) men de krockar med varandra.

Så. Hjälp mig lite.

Jobb ett: assistent på waldorfförskola, deltid.
Fördelar: samma schema hela tiden, jag älskar waldorf, kan ge möjligheter till mer jobb, skonsam arbetsmiljö, trevliga människor, intressanta arbetsuppgifter, stort ansvar, tidiga kvällar.
Nackdelar: tidiga morgnar, deltid, emotionellt krävande, monotont, samma saker händer på jobbet som hemma, dåligt betalt, stort ansvar.

Jobb två: cafébiträde/servitris på 4 H-gård, vet inte om det är deltid eller heltid.
Fördelar: roliga arbetsuppgifter, får jobba med en bra kompis, bra tider, kräver inget känslomässigt engagemang, vacker miljö, paus från barn, lärorikt.
Nackdelar: långt bort, osäker på anställningens omfattning, restaurang/cafégäster är ofta idioter, slitigt, kräver hög prestation hela tiden.

Jobb tre: servitris på sunkhak på söder, heltid. Minst.
Fördelar: jobbet kan utföras med vänsterhanden, lönen blir bra, dricks, jag gillar att servera, ännu mer paus från barn, nära hemmet, man tar inte med sig jobbet hem.
Nackdelar: tungt, stressigt, långa pass, märklig chef, hård stämning, fotbollsfans, öl, fylla, tråkig mat, restauranggäster.

Vad ska jag välja?
Hade förskolejobbet varit heltid hade det ju varit givet.
Hade cafét legat närmare hade det varit givet.
Hade sunkhaket gett heltid dagtid hade det varit givet…

Hjälp mig att välja, snälla!

I morgon provjobbar jag på cafét och jag känner redan febern komma krypande. Inte så bra men jag är rätt bra på att bita ihop när jag måste.

Nu blir det lite ost, kex och äpplen med Johan framför Battlestar Galactica tror jag…

Var slutar det?


Enligt bipacksedeln på Tyras senaste medikament har hon antingen astma eller kroniskt obstruktivt lungsyndrom (KOL). Ja, eller prematurt värkarbete förstås men det känns ju inte vidare troligt.

Hon hade ingen infektion och det är väl bra. Nu börjar jag tröttna på vårdinrättningar förstår ni.
Jag är en huskurernas kvinna och att inte lösa (nästan) alla sjukdomar med timjan, citron, arnica och healing känns lite konstigt.

Nu ska Tyra ha medicin sju (7) gånger om dagen.

Sug på den.

Tidigare äldre inlägg