Glimtar från Facebook.


Min mamma hade små böcker där hon skrev upp saker jag sa när jag var liten. Jag använder blogg och Facebook på samma sätt och ibland blir jag helt nervös att alltihop ska försvinna så idag samlade jag ihop lite roliga saker barnen har sagt (och lite annat också) från Facebook. Jag vill liksom ha allt kvar men är rätt säker på att digital lagring är sjukt osäker.
Jag har blivit av med på tok för många bilder för att riktigt lita på det här med datorer egentligen men har inte tid att fixa papperskopior på allt… Kanske att jag ändå måste ta tag i det där så att barnen kan ha en liten fotobok att bläddra i…

Glimtar 2009-2015

”Nu har jag packat. Jag ska till moster My. Sen: träffa Therese. Jag VILL träffa Therese. Snart kommer jag. Ses sen. Jag MÅSTE gå, älskling. Puss puss. Nu träffar jag Therese.”

/Lova

Jag är glad. Lova kastade sig just upp i min famn och sa ”oj, min fina mamma” tio gånger medan hon kramade och pussade mig. Mer sånt!

13 februari 2010:

Jag är nyligen hemkommen från förlossningen som tog fyra timmar och resulterade i 3650 gram Tyra. 50 cm lång och lika söt som sin syster. Jag fick inte en skråma och är bäst i världen.

Dagens Lova 11 maj 2011:
-Vill du ha en sån där springcyckel som kusin Lea har? frågar jag.
-Nej. Jag vill ha en med trampor. En motorcyckel ned TVÅ hjul. svarar hon.

”Pippi Jung” sjunger Tyra. Carl Jungs okända syster.

Maj 2013:

Lova: Titta där är minsann min gudfar Palle i tidningen! (till alla på Torgkassen.)

Tyra: PALLE! Åka bilen! MIN Palle!

”Mamma vi har städat! När får vi mat?”

Golvet var precis helt täckt av leksaker.

Lova har öppnat yogastudio i vår etta. Det finns två klasser: Lovayoga och Tyrayoga. Man ska ha väst på sig för då svettas man mer. Man kan få utslag av att göra Lovayoga men det är inget att oroa sig för.
Det är rätt vild yoga…

-Du har så tjocka ben mamma!
-Det är för att jag har så starka muskler.
-Meh, varför orkar du inte cykla ifatt den där bilen då?

Lova är hård.

-När exakt blev ni egentligen galna?

Lova har genomskådat sina föräldrar.

-Du är så fin mamma. Mycket finare än en massa apor.

Tyra levererar som vanligt.

Jag: Vad blir ”Lova” baklänges?
Lova: Hm… Avol!
Tyra: Här är bak. Här är rumpan.
Jag: Vad blir ”Tyra” baklänges?
Tyra: Jag! Jag vill säga mitt baklänges! Enhörning! Det blir en enhörning! Haha!

Vi är hemma och lite förkylda. Barnen ska få se en film men de måste först komma överens om vilken. Jag hänger tvätt och tjuvlyssnar:

-Tyra! Kom nu och sätt dig så ska vi komplicera! Okej. Du vill se Ponyo. Det vill inte jag. Nu ska vi komplicera. Så. Ställ din mening.

-Nej!

-Ställ din mening! Vi måste komplicera! Jag har ställt min mening, nu får du ställa din!

-Att min mening är att jag ställer till med skratt! Hahaha!

-MAMMAAAAA!

Åh kärleken.

Precis innan Tyra somnade viskade jag och Lova allt fint vi ville att hon skulle drömma om.
Mossa som aldrig sticks och pinnar som blir mjuka när de landar på gräset så att hon kan springa barfota och smultron som växer på strån och änglar och älvor, fick hon av Lova.

Tyra log och somnade lycklig.

Har jag sagt att jag älskar mina barn så jag blir lite knäpp?

”Jag ska leva hela mitt liv!”
-Tyra

Tyra väckte mig idag genom att krama mig hårt och mumla ”du är bäst i världen. Det är så bra att ha en liten maima!”
Sen kom pussarna och myset och den lilla lilla näsan mot min kind och allt i universum var helt perfekt.

-Imorgon är vi ensamma hemma på kvällen, Tyra. Vad önskar du dig för fredagsmys då? frågar jag vid läggdags.

Tyra kryper ihop med händerna för ögonen och säger (med darr på rösten)

-Att Lova ska vara hemma hos oss!

-Mamma, får jag säga en sak? frågar Tyra.
-Såklart, svarar jag.
-Att jag är din bästa vän. Och du är min bästa vän.

12/1 2015: Lova har just bett mig om en fiolläxa och Tyra nynnar på medeltida visor om ond bråd död.

Lova släpper ut håret och låter det fångas av vinden.
-När det blåser bakåt känns det som om jag bär hela vinden i mitt hår!

-Behöver jag inte hålla för öronen nu? Har du stängt av den där hå-hå-hå-hå-musiken nu? Hå-hå-hå-hå-musiken är för läskig.

Tyra ville visst inte somna till Portishead…

-Var rädd om mig, jag kan vara ömtålig, sa Tyra.

-Jag är fri! skrek Tyra och cyklade genom vattenpölen.

Tyra väckte mig precis. Hon sparkade av sig täcket och sa att hon frös.
-Sparka inte av dig täcket då, mumlade jag och stoppade om henne.
-Jag sparkar inte av mig täcket mamma, sa hon som om jag sagt något riktigt galet.
Det är tyst en liten stund.
-Sen då, frågar hon. Kravlar vi upp på land? Kravlar Lova och jag upp på land sen?
-Javisst älskling.
Hon ligger nu och gapskrattar i sömnen.

-Jag vill höra Radioapan fyra, ber Tyra. Nej förresten! Radioapan två!
-Nu gjorde du tvåans tabell baklänges, säger Lova glatt. Fyra, två!

Tyra är lite skeptisk till Fornsalens toalett eftersom det luktar vampyr där.

Jag stängde just av vattnet i badkaret där barnen sitter och skrattar.
-Såg du, frågar Tyra. Det var min radiostyrda robot! Den stängde av vattnet!

Puss!

IMG_5900.JPG

IMG_2761.JPG

IMG_5321.JPG

IMG_5593.JPG

IMG_1379.JPG

IMG_1749.JPG

Annonser

Tänk om de visste alltså.


Barnen har somnat. Jag lyssnar på inspelningar av Tyras skratt och luktar på Lovas nacke i smyg.
Tänk om de visste hur mycket jag älskar dem.
Lova har fräknar på kinden som ser ut som Karlavagnen och Tyra med världens mest smittande skratt.

Herregud. Om de visste skulle de bli helt hopplösa och bara leva rövare hela tiden och driva mig till vansinne minst tre gånger om dagen.

Lova som allvarsamt betraktar en skalbagge och tankfullt mumlar ”den måste vi vara aktsamma om” och Tyra som hoppar ut framför en främmande tant mitt i centrum, vrålar ”aktarej” och ler så att tanten blir full av solsken och leker med Tyra tills vi missar bussen.

Om de visste alltså. Hur mycket jag älskar att lyssna på när de leker. Jag måste gömma mig i en teckning för att de inte ska märka att jag är helt inne i alla barnafödslar, prinsessuppror och magiska hästar.
Jag vill inte störa men ibland måste jag vara piratdrottning fast jag helst vill diska.

Oj oj om de anade ens en gnutta av hur mycket jag går sönder när de är ledsna.
Konstigt att jag någonsin säger nej (ca en gång i kvarten känns det som) när de är så fullkomliga.
Om de visste skulle de tamejsjutton aldrig göra som jag sa åt dem.

Vänta nu.
Jag tror att de vet.
Mina ungar är totalt olydiga. Eller nej. Men ingenting är utan kamp.
Tror jag att jag ska få svara på ett jobbmail spänner Lova sina havsgröna ögon i mig och tillrättavisar mig. ”Du slösar bort tiden mamma.” Hon har världens äldsta blick.
När Tyra ska borsta tänderna gömmer hon sig (varenda gång) och kommer inte fram förrän jag har lirkat, bråkat, lurats och tillslut fått henne att gå med på att borsta tänderna mot att jag sjunger Styrman Karlsson eller låtsas att tandborsten är en spindel som ramlar ner i hennes mun och äter upp alla matrester.

Bångstyrighet är fanimej det bästa ömhetsbeviset.
Näst efter att Tyra vaknar på natten, gosar in sig nära nära och muttrar att hon älskar mig förstås.
Och kanske efter att jag fått äran att (mot skriftligt tysthetslöfte) hjälpa Lova att skriva sitt allra första kärleksbrev.

Att våga säga nej och visa sina värsta sidor, det är tillit.
Att också våga säga att en älskar någon, det är tillit.

Att kasta sig rakt ut i det osäkra rummet mellan fråga och svar, (mamma älskar du mig fast jag vägrar borsta tänderna varenda gång?) och landa tryggt i svaret (ja men jag kanske måste elda upp en tandborste ibland så att du vet att jag inte är mer än en (ganska trött) människa), det är stort.
Då hittar vi varandra, tre par famlande händer i mörkret som får styrka av varandra så att vi vågar älska.

Tänk att mina barn vet hur mycket jag älskar dem.
Tänk att de älskar mig så mycket att de låter mig lyssna när de leker.

Hur fick jag så kloka barn?
Om Lova var vaken skulle hon bergis kunna svara.
Hon skulle börja med ”Men mamma… Det fattar du välle…”

Ja, det fattar jag väl.

20140401-231031.jpg

Olika.


20130416-192549.jpg

Lova har byggt ett hus.

20130416-192716.jpg

Tyra också…

Fina små.


20130226-194013.jpg
Lök på örat och ingefära mellan långa sovstunder och tusen pussar.

20130226-194056.jpg
Jag fick inte ta handen från det onda örat för då grät hon.

20130226-194315.jpg
Lova passade på att läsa ”Barnen i Vernette” i lugn och ro.

Vi kom ur sängen vid tretiden ungefär. Rätt skönt om jag ska vara ärlig.

Dagens barncitat:


-Mamma, nu ska jag berätta en saga för dig! Det var en gång en flicka som låg i en säng och hade en filt och på bordet stod det blommor och det var så fint så fint. Jättevackert. Sen kommer Stor-potatisen! Putt-putt-putt! Spottar ni på mina fötterna? Det får man inte göra! Och pannkakan låg på en studsmatta som hoppade såhär: (Tyra hoppar i sängen för att illustrera hur pannkakan hoppar)

-Var pannkakan på studsmattan? frågade den fantasifattiga mamman.

-Nejje. Pannkakan stod på ett bord. Ett bord. Nu får du berätta en saga för mig när jag hoppar!

Älskade lilla galning.


För tre år sedan serverade jag te åt tre nervösa gäster och en helt onervös tvååring som snart skulle bli storasyskon.

Min mamma och hennes kille Bernt, min älskade vän Mira, Lova och jag vi var i det där köket som var städat med viss manisk frenesi under dagen. När vattnet gick slängde jag en handduk på golvet när det värsta var över, sedan fick det droppa bäst det ville medan jag torkade skåpsluckor och var glad att jag haft klänning på mig just den kvällen.

Mellan det att vattnet gick och jag fick tag på Johan var det oändliga 17 minuter.

Sen kändes allt rätt lugnt. Eftersom Lovas förlossning varit en 30 timmars bergodalbana mellan dödsångest och skratt (och magdans…) tänkte jag väl att det skulle ta någonstans mellan 12 och 30 timmar den här gången.

 

Åter alltså till de nervösa gästerna.

Medan jag serverade te och mackor hade jag alltså värkar var femte minut till att börja med. När jag slutligen gick med på att gå ut till bilen kom de varannan minut.

Johan plockades upp på vägen och jag tänkte nog fortfarande att vi mest skulle komma in och undersöka mig lite och vandra i någon korridor på sin höjd medan bebisar föddes till höger och vänster i raketfart. Inte ur den här snippan inte. Minst 12 timmar skulle det ta. Jag var nöjd. 

I bilen kom värkarna mer varje minut eller, okej då, det var en halv minuts paus mellan.

4,5 timmar tog det från att vattenavgång tills Tyra var ute. Från det att jag var 5 cm öppen tills krystvärkarna började tog det 25 minuter och på tre krystningar var jag tvåbarnsförälder.

Jag hade ingen smärtlindring, bara barnmorskans lätta fjärilsmassage och Johans brummande låga ”jaaaa jaaa” och trygga famn som jag ljudade med i ända till slutet när jag lättade från britsen av smärtan och inte kunde låta bli att skrika.

 

Jag minns fortfarande precis hur hennes kropp kändes när den lösgjordes ur min, det var som att ge liv åt ett nytt kosmos.

 

Tyras första tid på jorden var lugn. Jag visste vad jag hade att vänta mig och med vattenflaska, vitkål, ett tålamod som borde klassas som superkraft, antroposofisk barnlitteratur och ett under till inneboende som hjälpte till med markservice överlevde jag de första två veckorna av blödande bröstvårtor och bebisbubbla.

Lova var hemma med oss de första veckorna och varje amningsstund var också sagostund.

 

Det första halvåret spenderade Tyra i bärsjalen och sov mest med ett bröst i munnen när vi inte var på öppna förskolan i Liljeholmen med I och lilla T.

 

Så närmade sig Tyra året och något hände. Plötsligt en palsternackspuré med hemslaget smör stod hon upp i barnstolen och sa ”titta titta”. På ett par månader tog hon sig från att stilla rulla omkring till att börja gå på nyårsafton. Då kunde hon redan klättra upp själv i barnstolen.

 

Tyra balanserar, klättrar, springer, hoppar, klänger och äter sig igenom sin första vår. Hon sitter lycklig i rödavinbärsbuskarna om sommaren och mumsar på ruttna fjolårsäpplen.

Hon står upp och hoppar i vagnen när hon inte åker bärsele.

Tyra är inte stilla. Alls. Hon måste ha laddat hela första året för hon är ett fullständigt yrväder. Vad hände med världens lugnaste baby?

 

Sedan flyttade vi helt sonika till Visby och hon började förskolan lite i tidigaste laget men det har gått bra. Kanske att hon är lite mer av en tornado än de hade väntat sig men men.

 

Tyra springer överallt. Hon träffar mest marken på ren tur och nu när hon ska fylla tre slår hon kullerbyttor som ingenting och balanserar på ett ben i märkliga yogaställningar hon hittar på själv.

 

Lika mycket som hennes vilda framfart får henne att likna Lilla My, eller en vilding, eller katten Findus, eller, ja ni fattar, lika stark är hennes omtanke och kärlek.

Lika hårt hon kan kasta allt omkring sig när det blir fel, lika mjukt kan hon trösta den som är ledsen och när hon lägger sig tätt intill på kvällen och ska somna, med ena handen på min kind och den andra runt sin lilla kanin, svettig om kinden och i fullständig täckesvägran, ja då viskar hon ”jag älskar dig mamma” och då är allt i hela världen bra. 

 

I somras, när jag fortfarande bodde i Fole körde en traktor på åkern bredvid vår trädgård. Den körde så rakt längs med grusvägen att Tyra bara var tvungen att springa med. Springa så fort så fort. Rakt mot Slitevägen där lastbilarna kör. 80-vägen utan sikt. Rakt mot tomtgränsen utan staket. Jag släppte kaffekoppen och sprang så jag nästan blev fartblind.

När Tyras lilla kropp äntligen var i mina armar och jag lyfte henne från asfalten mitt i ett steg gungade hennes bara fötter ut i vägbanan och snuddade nästan vid den silverfärgade bil som just kom farande i kurvan. 

I det ögonblicken blev föräldraskapet väldigt tydligt. Jag viskade mot hennes hår att jag alltid alltid skulle fånga henne, att jag skulle skydda och rädda henne alla gånger det behövdes och sedan sa jag till bilföraren att det inte var någon fara. Vi var alla väldigt rädda. Det dröjde innan den silverfärgade bilen körde från vår tomt och det dröjde innan jag vågade släppa Tyra med blicken för mer än några sekunder åt gången.

 

Tyra. Älskade lilla galning. Ibland tänker jag att din väg måste kantas av mer än en skyddsängel såsom du handlöst kastar dig ut i livet, du är i så fullständig tillit att det helt enkelt måste finnas någon som fångar dig, om och om igen. Det är så, att jag tackar för  varje dag med dig, lilla vild. 

 

I morgon, 13/2 klockan 00:38, blir du tre och jag väntar med spänning på vad som kommer att hända. Inte en dag kommer att vara tråkig, det kan jag lova.

 

Så grattis, lillaTyra och tack för att du valt att ge just oss förtroendet att älska och vårda dig.

 

 

 

Ett fynd.


20120929-090615.jpg

20120929-090656.jpg

20120929-090759.jpg

20120929-090847.jpg

Jag hittade en griffeltavla på Kupan och den är just nu barnens favorit. De står en och en och fyller tavlan eller bredvid varandra. De är noga med att rita på den egna tavelhalvan och att inte sudda bort det den andra har ritat.
Bilder kommer och går. Lova skriver på sitt nya sätt; uppifrån och ner.
Tyra ritade ”mamma Agnes och Tyramyra” medan jag lagade frukost, två stora former med små krumelurer i, ögon, näsor, munnar.

Fast just nu har de annat för sig. Nu sitter de vid lekhyllan och utforskar hur man gör ett hem. Barnröster som stigande och fallande berättar om livet, p2 i bakgrunden, mamman vilar i sängen en stund.

Det är en bra dag.

Tidigare äldre inlägg