Dagens visa, hjärtans kära.


Om jag någonsin går ner på knä och friar till en kvinna så är det Saga.
Varför?
Jamen lyssna.

Näktergalen
med Poeta Magica

Det begriper ni väl?

20140504-001243.jpg
Saga live med eget material på Clarion Livingroom tidigare ikväll.

Saga. Älskade vän, du är en näktergal.

Annonser

Anta utmaningen.


Det finns vissa saker en bara måste göra, annars är en ingen människa utan bara en liten lort.

Eller nä, förresten, ingen är en liten lort för att de inte vågar. Den som vågar, vill och kan men ändå låter bli, den är en liten lort.

Igår klättrade jag 12 meter.
Jag skakade och fick hålla mig i väggen varje gång jag kom ner men jag gjorde det.
Jag hade aldrig klättrat tidigare och tvärvägrade de ca hundra första gångerna min vän D försökte övertala mig att hänga med till den gamla sockersilon nere i hamnen för att utmana min höjdskräck.

Att jag skulle ha hjälp av den där dansarkroppen jag skaffat mig var väl ingen överraskning kanske men för mig var varje nytt grepp på väggen en seger.
Tankarna på allt annat utom att klara det försvann. Det var jag och väggen, repet och nästa grepp, nästa grepp, nästa grepp.

12 meter upp kom begränsningen. Ett problem jag inte vågade ta mig förbi. Jag ropade att det inte gick mer, D som säkrade sa att det gjorde det visst men då röt jag ifrån och sa att jag faktiskt inte orkade mer.
När jag landat fick jag en blackout.

-Du tog dig iallafall förbi det där svåra stället, sa han uppmuntrande när jag på skakiga ben rest mig upp och börjat andas nästan normalt igen.

-Gjorde jag? jag tittade förvånat på väggen. Gjorde jag verkligen det?

-Ja.

Jag tog mig förbi det där stället som verkat helt omöjligt men sen tog kraften slut och jag fick överlämna mig till selen, repet, låsningen och en trygg röst som berömde mig trots att jag hade gett upp innan jag kommit hela vägen upp.

Jag tänker att det är som så mycket annat jag gör i livet. Jag möter så många utmaningar. De skrämmer mig men jag kavlar upp ärmarna, ser efter ifall någon vill säkra mig och sedan kör jag tills jag inte orkar mer för jag vet att någon tar emot mig sen, någon som orkar och säger att jag är bra.

Det finns alltid någon på marken för mig, eller ett helt gäng. Därför vågar jag både klättra och falla.

20140113-105505.jpg

2014: året då jag ser framåt, uppåt, inåt. Året då jag antar utmaningen och LEVER.

Mikaelidagen.


Rätt nu lider det mot Mikaeli
då har jag tjänat ut mitt år
När di andra di gråta och sörja
då fäller jag alls ingen tår

Idag är det mikaelidagen, då de unga vallare, pigor och drängar som arbetade på gårdarna i bondesverige kunde byta arbete efter ett års tjänstgöring.

Jag är en liten mästerman
jag hamrar, smider bäst jag kan
Med kling och klang och fasta slag
jag smider här från dag till dag

I mikaeli faller det himmelska järnet till jorden för att bli till det svärd som ska jaga bort den drake som lagt sig för solen.
Vi ska söka finna vårt inre ljus i en tid av mörker.
Vi är extra mottagliga för järn nu och kan på olika sätt hjälpa kroppen art ta emot det.

Jorden har oss detta gett
Solen allt i ljus berett
Kära sol och kära jord
Er vi tackar vid vårt bord

Nu är tid för skördefest både hemma och på förskolan.
Värmande kryddor som rosmarin och libbsticka är bra för höstruggiga kroppar.
Nu kan vi börja syra morötter för nästa år och torka äppelskivor till utflykten.

I mikaeli går vi till bords med glädje över allt gott naturen kan ge.

Upp å ut å gå
tradidadida dadidejda
Stora träskor på
Tradidadidejda

20120929-215612.jpg

20120929-215738.jpg

20120929-215819.jpg

Idag har vi städat, varit i skogen, ätit god mat, tittat på film och gjort hälften av min vackra kompis S dreads.
Vi har dansat, skrattat och njutit av hösten.

Kärlek och fred, ljus och glädje.
Kom ihåg att andas.

Om rädsla.


Idag kände jag mig väldigt långt borta.
Jag hade en röst i örat, en röst jag brukar luta mig mot, en röst som skulle ta emot en glad nyhet och ge mig lite tough lovin för att jag är så opraktiskt impulsstyrd.

En röst som har guidat mig genom barnafödsel, hjärtesorg och en tuff tonårstid.
Rösten sitter ihop med en kvinna som började som en äldre idol på dansen och som snabbt växte till någon att flyga med.

Rösten som var i mitt öra men alldeles för långt borta var inte stark. Den var sönderbruten.

-Jag är så rädd.

Jag sjönk tusen meter ner under jorden när vi pratade men jag hoppas att jag bar henne en stund ändå, jag har burit henne förut.

Jag hoppas att mitt ljus räcker till föra att mota bort mörkret, att allting är bra och fint och att ingenting är farligt mer.

Jag hoppas, att nästa gång jag hör den där rösten så är den frisk och stark, just så som den var när den för en kort stund mitt i vårt samtal vände sig till Fågelungen och berömde hennes pärlplattor.

-Mamma kommet snart! sa rösten och jag bestämde att inget ont fick hända.

Ljuset skickar jag till dig, min fina, fina fjäril.

Småskaligt med å.


Eftersom jag gillar småskaligt och småskaligt gillar mig och vi båda gillar er har vi bestämt oss för att samarbeta såhär i juletid.

http://www.småskaligt.se (med å) finns en rad småskaliga producenter samlade (bl.a. Warbro kvarn) och de har ungefär världens finaste webshop.

Om ni kikar in där och handlar och anger ”lillaskruttet” som meddelande i kassan så får ni en påse himmelsk gammaldags chokladkola med beställningen utan extra kostnad.
Detta gäller tom 14/12 i år och enligt uppgift går de åt som kola i jultid så passa på!

Jag kikade runt i webkatalogen och jag kan verkligen rekommendera den.
Priserna är rimliga, hemsidan ljuvlig och hela sortimentet är som en liten guldkant.

In och stöd något småskaligt nu. Småskaligt med å.

http://www.småskaligt.se

– Posted using BlogPress from my iPhone

Kärleksbrev till vänner.


Idag ska vi på femårskalas långt borta på andra sidan stan.
För att komma till sagda kalas måste vi sitta på buss och tunnelbana i ungefär en timme.
Vi ska på ”ett litet släktkalas” hos människor vi inte delar en enda droppe blod med.
Det är en familj jag lärde känna när det hastigt och lustigt blev allvar mellan mig och Johan.
Att träffa Frida första gången var lika nervöst som att träffa Johans systrar och hans mamma.
Jag hade hjärtklappning.

När Lova var nyfödd bodde vi i Råcksta. Jag var så ensam så ensam.
Jag var en av de allra första i min bekantskapskrets att få barn och som jag upplevde det hade alla mina kompisar flytt likt råttor flyr ett sjunkande skepp.

Palle tog med mig till öppna förskolan i Blackeberg och det blev min trygga hamn.
Min öppna famn blev Palle och Fridas soliga lägenhet. Gröna, vänliga soffor, kaffedoft och roliga gardiner som ramade in det lugn och den klokskap som virvlade över golvet i ljuset och värmen.

Deras äldsta dotter är några månader äldre än min och Johans parrelation.
Båda deras vackra barn är så fulla av skratt och glädje och det är en ynnest att få se dem växa och lyssna på allt deras brådmogna babbel.

Att de skulle få en så stor plats i mitt hjärta var oundvikligt efter tiden i västerort. Nu när vi måste resa genom hela stan för att avnjuta deras sällskap är det smärtsamt tydligt hur mycket de betyder för oss.

Jag träffade bara en man men jag fick en helt ny, helt fantastisk familj full av underbara människor.

Tack för att ni finns och låter oss dela högt, lågt och mittemellan med oss.

Vi älskar er.

Sannsaga


Detta hände mig en vinter för några år sedan.
Jag var olycklig och i desperat behov av ett mirakel. Jag bad om perspektiv på tillvaron och det fick jag.
Ni förstår, en ängel kom till mig i form av en man. Han bodde i ett parkeringshus i stan och spenderade dagarna i en port på Götgatan.
Han kom från Albanien och jag tror att han är död nu.

Jag jobbade i närheten av hans gathörn och gick förbi honom varje dag på väg hem från jobbet. Varje dag såg jag honom krympa i sin sovsäck, darra mer på handen, få sin blick dränerad på liv och varje dag grät jag på tunnelbanan.
En dag stannade jag och tömde mina dricksmynt i den slitna kartong han hade framför sig.
Det var inte så mycket men han tittade upp, såg rakt in i mina grå ögon med sina kolsvarta och han log.
-Tack vackra flickan! kraxade han och sträckte ut en smutsig hand mot mig.
Utan att tveka en sekund fattade jag den och skakade den.
-Det var ingenting. svarade jag.
Han log och vinkade när jag gick.

Nästa dag hade jag fått mycket dricks. Jag gick in på 7eleven och köpte kaffe, varm soppa och en stor smörgås. Sedan gick jag ut till mannen med kolögonen och frågade om han gillade soppa.
Jag gav honom maten och stoppade mer pengar i kartongen.
-Är du en ängel? frågade han.
-Nej, men jag försöker vara lite mänsklig. svarade jag.
Vi pratade medan han åt. Jag fick sitta på hans liggunderlag och han berättade om sin familj. Han berättade hur han blivit rånad av en kompis dagen efter att soc betalat ut pengar till honom och att han inte kunde få tag på pengarna eftersom hans kompis snott hans id-kort och ingen kunde styrka hans identitet.
På banken hade han mer än jag.

Jag började ta med mig överbliven mat från jobbet och ge till mannen.
De dagar han inte var där blev jag orolig. Hans bästa vän dog en vecka efter vårt första samtal och den kvällen satt jag länge hos honom.

Det led mot jul.
Jag visste vilja cigaretter han rökte och varje dag fick han en slant i kartongen, lite mat eller en tidning.
Kvarglömda vantar från jobbet eller en kopp kaffe.
Vi pratade mycket.

Sista gången jag träffade den svartögde glömmer jag aldrig.
Det var fredagskväll och alkoholen låg som en dimma över Södermalm. Den kvällen satt han på trappan till Göta Lejon och verkade på bra humör.
Jag köpte två koppar kaffe och varsin bulle och satte mig brevid honom. Han hade en gitarr och spelade medan vi pratade. Efter en stund kom en till gammal smutsig man och slog sig ner. Vi sjöng och spelade och folk som gick förbi stirrade inte tomt framför sig som de brukade. De stirrade på oss.
Två gamla svartmuskiga uteliggare och en utsjasad servitris.
Efter en stund kom ett gäng unga killar förbi. De skrålade och skrattade och satte sig hos oss. Nu var vi en hel kör.
Vi spelade en stund och progglåtarna ekade mot fasaderna.

En taxi stannade på andra sidan gatan och en kvinna i svindlande klackar och röd kappa steg ur. Hon pratade i telefon och tittade rakt på oss.
Jag trodde att hon ringde polisen.
Hon vinkade och satte sig i taxin igen. När den åkt tändes alla lampor över Göta Lejons entré. Vi satt i lampornas sken och sjöng för allt vad tygen höll medan himlen ljusnade och Johan undrade var i hela fridens namn hans fästmö höll hus.

Jag flög hem den natten, jag flög på vingar jag fått av en gammal man med svart blick men med mycket ljus i själen.

Barthold, om du är död så hoppas jag att dina vingar bar dig upp till den Gud du längtade så innerligt efter.
Om du lever hoppas jag att du är på en varm och trygg plats där folk vidrör dina gamla händer och lyssnar på dina berättelser.
Jag ska bära ditt minne som en slät sten i fickan.

Tidigare äldre inlägg